Madi Banja, Cherrie, Earl Sweatshirt, Erykah Badu, Stormzy och Solange.

Madi Banja, Linné

När jag tänker på Madi Banjas musik tänker jag energi och dans. Därför känns det lite märkligt när han kommer upp på scenen till ett lågmält trapbeat. Han känns lite avslagen. Det blir ett stort lyft när två dansare kommer upp och showen drar igång på riktigt. I mitten av sitt set går Madi av scenen. Det är tyst en lång stund innan introt till ”Aladdin” drar igång. Ikhana som gästar på låten kommer tyvärr inte ut på scen, och det gör inte heller Madi. Han kör första versen och refrängen bakom scen och publiken tittar förvirrat på den ensamma Dj:n. Sen kommer han ut i nya scenkläder. Showen känns generellt inte så tajt och samspelet mellan artisten och hans Dj haltar lite. Vid två tillfällen slår Madi av musiken då han verkar tycka att Dj:n startat låten för tidigt.

Spelningen gästas av Imenella och Erik Lundin som båda kommer in med grym energi. Avslutningsvis kommer den nära vännen och kollegan Lorentz upp på scenen och de kör tre låtar ihop, vilket verkligen uppskattas av publiken. Som extranummer bjuder Madi på sin debutsingel ”Inga problem” som när den kom kändes otroligt nyskapande. Det gör den på många sätt även såhär fem år senare och det blir ett grymt slut på en annars lite skakig spelning.

/ Marcus Lindgren

Cherrie, Azalea

När Cherries spelning ska börja är regnet redan ett faktum. När ”Kärt barn” går igång ökar skyfallet så kraftigt att man tvingas avbryta och folk flyr mot takskydd. Efter cirka 30 minuters tålmodig väntan och primal överlevnadsinstikt avtar det äntligen. Sångerskan intar återigen scenen och värmen i ”Känns som 05” omfamnar publiken och scenen. Cherrie är som vanligt bedårande charmig och tillsammans med Sabina Ddumba som kör-sidekick bjuds vi på vackra stämmor i favoriter som ”Lämna han” och ”Aldrig igen (må sådär)”.

Amr Badr dyker upp för sin utmärkta refräng på senaste singeln ”Mami” och när ”163 för evigt” avslutar den korta men ljuvliga spelningen finns det nog ingen som ångrade att man trots allt var där. För även för oss som sett Cherrie ett flertal gånger vid det här laget, så är det faktiskt något man sällan gör.

/ Malkolm Landréus

Earl Sweatshirt, Linné

Röken väller in. Earl vaggar lojt in med ett enkelt ”yo”. Den vita regnjackans huva är uppfälld och kommer att stanna där resten av spelningen. Med släpig röst förklarar Earl att han kommer spela en timme ”and then I’m outta here”. Men det får inte misstas för likgiltighet – Earl har full kontroll. Han drar av ”Molasses”, ”20 Wave Caps” och ”December 24”, hela tiden med tryck i rösten. Tempot byggs på allt mer och är snart rasande. Inte ett ögonblick ödslas.

Earl känns fokuserad och bekväm. Och vore det inte för det sparsmakade och ironiskt drypande mellansnacket (”you don’t have to do this all the time” säger han och härmar publikens armviftande) skulle man nästan kunna tro att han inte ens tänker på att det står en publik framför honom. Spelningens finaste ögonblick kommer när Earl med emfas upprepar de avslutande raderna i ”Grief”: ”I just want my time and my mind intact / When they both gone, you can’t buy ’em back”. Frenesin når sin höjdpunkt med ”AM // Radio” och efterföljande ”Pre” går rakt in i märgen. Till guldgula ljus avslutar han med ”Nowhere2go” och ”Quest/Power”. 55 minuter har gått, 23 låtar har framförts och Earl släntrar lugnt av scenen.

/ Niklas Kallin Thander

Erykah Badu, Flamingo

Erykah Badus försenade entré på scen, i stundtals kraftiga regnskurar, glömdes illa kvickt när den excentriska drottningen av neosoul visar sig från sin bästa sida. Med både stilistisk och kreativ skärpa tar hon tag taktpinnen för att ta oss på retrospektiva utflykter till den tidigare diskografin. Även om flera pärlor från magiska “Baduizm” hastas förbi så får jag (och många andra) glädjas åt favoriten “On & On”. Det välutvecklade samspelet med bandet ger ytterligare dimensioner till spelningen där hon även bjuder på freestyle-improviserade utflykter på keys och på trummaskinen vid sin sida. När Erykah påkallar “the sistas” och “the brothas” bifall är det tydligt att hon når själ och hjärta hos flertalet trogna fans. Hon har sannerligen en känsla som är få artister förunnat. Det är okonstlat artisteri och integritetsstarkt konstnärskap, där hennes spirituella ansats och personlighet lyser igenom starkt i scenspråket (något jag minns tydligt från mitt ganska skruvade intervjumöte med fröken Badu på Brooklyn Museum i NYC 2013). Även om en till synes utebliven soundcheck ställer till det röstmässigt på mikrofonen vid upprepade tillfällen så räddar Erykah upp situationen med känsla och improvisation.

Halvvägs förkunnar hon att Outkast är hennes favoritgrupp varpå vi bjuds på en magisk version/cover på André 3000 och Big Bois “Liberation”. Trots sin försenade scenankomst fortsätter hon i så pass maklig takt, att allsången till excellenta ”Bag Lady” sedermera avbryts av Way Out Wests ljudtekniker. Trots det abrupta slutet och ett delvis svajigt set visar Ms. Badu att hennes återkomst till Slottsskogen blev en av festivalens absoluta höjdpunkter.

/ Tobias Carlsson

Stormzy, Azalea

Regnet har präglat lördagen, men tre låtar in är det ändå oklart om Stormzys linne är dränkt av svett eller regn. Han har äntrat scenen som en käftsmäll och fyrat av en kavalkad av ”Know Me From”, ”Cold” och ”First Things First” i flimrande neonljus, framför en backdrop av hemmagatorna i Thornton Heath och Croydon. Gensvaret är massivt.

Och det är inte konstigt. Stormzy är ett proffs ut i fingerspetsarna: ödmjuk, ärlig och mån om att alla ska trivas. Efter att ha hört honom gå från a capella till kaos på ”One Take Freestyle” är det svårt att tro honom när han några minuter senare berättar att han har problem med rösten. ”Bad Boy”, ”Crown” och ”Too Big For Your Boots” följer utan att en rytm missas. Närvaron är elektrifierande. Han saktar ner, snabbar upp. Snurrar micken mellan fingrarna. Smilar brett. Scenen är lika mycket hemma som vardagsrummet. Kärleken till Sverige uttrycks gång på gång och når sin kulmen när Göteborgs-rapparna Aden och Asme tas in för att framföra sin remix av ”Vossi Bop”. Publiken vrålar ut sin uppskattning och Stormzy avslutar med ett välförtjänt ärevarv i fållan.

/ Niklas Kallin Thander

Solange, Flamingo

Vi börjar med det positiva. Solange Knowles uttryck och sound är mer artsy och frijazzigt än storasyster Beyonces arenarockarversion av R&B. Där storasyster tagit platsen som världens största vågar Solange ta ut svängarna och experimentera.

Tyvärr spelar inget av ovanstående någon större roll när konserten är så tråkig, själlös och kylig som den är. När jag säger kylig är det inte bara det piskande regnet jag åsyftar, utan även känslan som förmedlas från scenen. Under konsertens första halvtimme noterar jag följande: Solange bär en cowboyhat en stund. En tjej i baddräkt skakar sin rumpa. Tjejen i baddräkt får sällskap av flera tjejer i baddräkt och det blir en stor rumpskakarfest! En man i bar överkropp visar upp sig en stund bredvid rumpskakarna. Mannens roll på scenen är att inte vara fullt påklädd. Rumpskakarna lämnar sedan scenen och blåssektionen kör ett litet solonummer. Efter det står Solange och wailar i några minuter. Allt detta händer i en direkt följd, utan att det känns som att något av det hänger ihop. Mer som ett genrep inför en förvirrad kabaréshow snarare än en regelrätt konsert.

/ Fredrik Langrath

Se bilder nedan!

Foto: Julia Håkansson / Grace Williams (Earl Sweatshirt)