Kingsize Magazine är i vanlig ordning på plats för Way Out West i Slottsskogen samt runt om i Göteborg på Stay Out West-klubbspelningar. Läs reflektioner från spelningarna nedan och se videoklipp!
Följ även @kingsizemag.se på Instagram för löpande uppdateringar via flöde samt Stories.
Foto: Melika Zakariae & Artin Hojat
Sabina Ddumba
Scen: Flamingo
Orange klänning, en stor matchande pälsjacka, solglasögon och med en galen karisma intar Sabina Ddumba Flamingo. Med andra ord gör hon entré som den riktiga stjärna hon är. Med sig har hon ett liveband, körsångare och en stark inledning: hitlåtarna “did it for the fame” och “time”. Automatiskt kastas publiken in i en bra stämning. Hon är jordnära, personlig och charmar oss genom att vara sig själv. Sabina berättar att första gången hon var på Way out west var 2011 och då sjöng hon bakom en annan akt. Som körsångare tänkte hon att en dag blir det min tur. Dagen inföll den 11:e augusti 2017.
Och vi i publiken är lyckliga för det. För Sabina hör hemma på en stor scen. Hon dansar, spelar trummor, skålar med publiken, skickar glaset vidare till körsångarna och rösten är precis lika fantastisk som i radioapparaten. Hon går till och med fram till publiken och kramar om sina fans. Albumet och turnén är döpt efter låten “Homeward Bound”. Hon berättar att “Med det här albumet känner jag att jag är på rätt väg”. Jag instämmer. För var du inte ett Sabina Ddumba-fan före spelningen, blev du det garanterat efteråt.
Detta minns vi: Sabina var fantastisk och delade med sig av hur stort det var för henne att stå på scenen. Vi minns även allsången under “Effortless” när hon sa
“Fatta vad sjukt att ni alla sjunger något som jag har skrivit. Tack”. Under Not too Young fick hon även sällskap av Janice (ännu ett stjärnskott från Tensta gospel choir) på scen. Förlåt om jag tjatar men; rösten! Vi minns den enastående rösten!
Publiken: scenområdet framför Flamingo var fullt med närvarade, glada och dansande människor.
Bästa låt: Effortless och Scared for life. Entrén med Did it for the fame var också i världsklass.
// Mariana Benyamin Sir
Vince Staples
Scen: Linné
När Long Beach-baserade Vince Staples intar Slottsskogen och ett fullpackat Linné-tält är det inte en själ som kan stå emot trycket. Tonen sätts direkt när Vince drar av festen med sin “Party People”-banger, och även om en väldigt begränsad del av publiken lyckas rappa med till flertalet låtar så är stämningen ofattbart stadig. Staples börjar själv rappa med en grymt fokuserad blick framför en minimalt utsmyckad scen, men dras snabbt med i publikens röj, och sveps totalt upp i samband med framförandet av “BagBak,” Gorillaz’ “Ascension” och DJ Dahi-producerade “Birds & Bees.” När han sedan följer upp med en rad av hits i form av “Señorita,” “Smoke and Retribution,” “Yeah Right” och “Big Fish,” för att sedan avsluta med fanfavoriten “Norf Norf” verkar publiken förvirra hiphop-giget med en ravefest av högsta kaliber. Gårdagens Vince Staples-spelning var inte första gången jag ser honom live, och lär heller inte bli den sista.
Bästa låt: “Norf Norf”
Detta minns vi: Det oändliga antal moshpits som bildades vid närmast varenda jävla låt.
Publiken: Trots en till stor del uppenbart skakig bekantskap med Vince’s musik var både energin och trycket något av det bästa på hela festivalen.
// Ludvig Löfström
Major Lazer
Scen: Flamingo
Major Lazer är så pass populära att när de intar Slottskogen och ett gigantiskt publikhav har de möjlighet att köra Simon Says; “Hoppa, ta av era tröjor, kasta dom upp i luften, krama om personen bredvid dig”- De säger, vi gör. Trion bemästrar kunskapen i att hypa och hålla igång publiken; rökmaskiner, konfetti, dansare på scen som även demonstrerar i “How to wine”. Diplo till och med rullar ut över publiken i en jätteplastboll- ni fattar? Det var galet!
Låtlistan är en stor genresammansvettsning; Reggaeton, dubstep, house, hiphop, trap, dancehall, pop och reggae. En blandning av egenproducerad musik men även andra kända låtar: Kendrick Lamars Humble mixas in, Futures Mask Off, en cover på Zara Larssons “I would like” Nellys “flap your wings”, för att bara ge några exempel. Det finns liksom inga gränser eller hinder för vad man får och inte får göra under kvällen så länge du har kul och är på samma bana som trion och står för: “love and unity”. Major Lazer lever som de lär; gruppen förenar människor som kanske inte hade festat ihop annars samtidigt som de visar kärlek och får den besvarad. Som ett 75 minuters smakprov på hur världens skulle kunna vara om vi alla trodde på Love and unity.
Detta minns vi: När det är daga för Lean on kommer Mø ut på scen och sjunger. Diplos crowd surf i jättebollen.
Bästa låt: Hypen höjs såklart när deras egna låtar spelas; Get free, Light it up, Run up, Lean on, Cold water, Know no better
Publiken: Energisk, glad och festsugen
// Mariana Benyamin Sir
WOW! @samphaaa bjöd på vad som kan vara en av festivalens bästa konserter! #sampha
Ett inlägg delat av Kingsize Magazine (@kingsizemag.se)
Sampha
Scen: Linné
Det är alltid kul att bli överraskad. I Samphas fall handlar det inte så mycket om att bli överraskad av kvalitén (även om den också var över förväntan), utan snarare över vad för typ av spelning det skulle bli. 28-årige engelsmannen Sampha Sisay är kanske mest känd för det avskalade och lågmälda genombrottet ”Too Much”, mycket tack vare en viss Drake, men när man ser honom live inser man att han har mer gemensamt med label-kollegorna The xx som nyss avslutat sin spelning på Azalea-scenen några hundra meter bort. I Linné-tältet blir vi förtrollade av Samphas magiska röst, hundraprocentiga närvaro och glödande passion. Det mesta handlar såklart om debutalbumet ”Process”, som i princip genomförs i sin helhet och som blir en helt annan upplevelse live, då de elektroniska inslagen skruvas upp till max. Det blir mer av en fest än en lugn balladföreställning och det blir framförallt helt fantastiskt. En av Way Out Wests bästa spelningar i år.
Bästa låt: Mashupen ”Kora Sings” och ”4422”, för att sedan övergå till avslutande ”Blood on me”, var mäktig.
Detta minns vi: Trumsessionen där Sampha och hans tre bandmedlemmar tillsammans skapar lite afrikanska vibbar innan det droppar över i ”Without”.
Publiken: Många och extremt närvarande och peppade. Väldigt fint när alla tog upp sina tändare under ”(No one knows me) like the piano”.
// Malkolm Landréus
