Jorja Smith
Scen: Linné
Jorja Smith, kvinnan som tar luften ur mina lungor med sin charm och skiner som om strålkastarna är svartsjuka, skulle göra sitt absolut första uppträdande i Sverige. Detta var det set som för mig kan ha varit det mest spännande inför hela Way Out West-helgen då det skulle bli mitt första riktiga intryck av henne som liveartist. Men sångerskan blev sviken av sin omgivning och vi fick en konsert som inte alls var i nivå med gigets potential. Som den solstråle Jorja Smith är, så är en festivalscen med ett stort tak absolut inte rätt idé för henne, oavsett väder under dagtid så lyser hon upp en öppen scen oerhört bra vilket är en relativt stor del av hennes charm och karisma.
Och så som vi hade längtat efter hennes röst så möts vi istället av lite besvikelse. Inte i form av att hon inte sjöng bra för det gjorde hon helt förtrollande magiskt, när vi väl hörde henne så att säga. Stod man inte i mitten av en fullsmockad publik fick man troligtvis inte höra henne så som man längtat efter då hon vart totalt överröstad av livebandet. Missförstå mig inte, livebandet var riktigt bra och en trummis med skills är alltid kul att uppleva. Men det var inte deras konsert som vi ville gå på.
Detta minns vi: Hur Jorja gör en switchup från originalet av “On My Mind” till Preditah-remixen av samma låt. Riktigt snyggt gjort!
Bästa låt: Helt klart ”Where Did I Go?”.
Publiken: Förväntansfull och upprymd, men alla som inte var rakt framför scenen inom 20 meter och ett intervall på 20 grader fick likt mig dessvärre inte den upplevelsen vi uppskattat att vi skulle få.
//Artin Hojat
BROCKHAMPTON
Scen: Linné
”You are now watching the greatest boy band in the world”. Och ja, pojkbandsestetiken är hög när Brockhampton äntrar scenen i matchande vita t-shirts och dinglande örsnäckor, samtidigt som stafettrappen går i ett. Koreografin är däremot inte i ’N Sync-klass – här handlar det mer om halvfärdiga dansrörelser som verkar komma på instinkt. Med en brännande intensitet rullar låtar som ”Boogie” och ”Sweet” fram till publikens allsång, och en del av den polerade finessen får stå åt sidan för ett positivt kaos, mosh pits och dans. Det man bjuder på under torsdagskvällen är på god väg mot en riktigt bra scenakt, men det är fortfarande lite för spretigt. Headbanging byts snabbt mot gitarrsolon och ballader, och det är just de där fickorna av lågtempo som skaver mot en annars imponerande energisk prestation.
Bästa låt: ”Swamp”
Detta minns vi: Piten i mitten – få lämnade den utan att vara blöta av svett, vatten, öl eller en mix av alltihop.
Publiken: Unga, ruggigt taggade och framför allt rejält danssugna. I kombination med ett publikfriande Brockhampton skapades därför en speciell energi i tältet.
//Niklas Thander
Foto: Jacob Birgersson
