Kingsize Magazine är i vanlig ordning på plats för Way Out West i Slottsskogen samt runt om i Göteborg på Stay Out West-klubbspelningar. Läs reflektioner från spelningarna nedan och se videoklipp!

Följ även @kingsizemag.se på Instagram för löpande uppdateringar via flöde samt Stories.

Foto: Melika Zakariae och Artin Hojat

Danny Brown
Scen: Linné

När Danny Brown intar ett fullsatt, men ändå intimt Linné-tält är det inte en enda människa som står still. Från samma ögonblick som Brown fattar tag i mikrofonen står det omedelbara området i rejäl gungning, som sedan fortsätter eskalera i takt med att Detroit-rapparens hits levereras. En blandning av gammalt och nytt material framförs med enorm energi, och precis när man tror att toppen är nådd efter explosiva “Smokin & Drinkin” och “25 Bucks” så når uppträdandet en helt ny nivå genom nostalgiska “Grown Up.” Danny Brown stod för ett av förra årets bästa album, och levererar nu ett av årets bästa uppträdanden.

Bästa låt: “Grown Up”/”Ain’t It Funny”

Detta minns vi: Den enorma glädje som spreds genom hela publiken när beatet till “Grown Up” började forsa igenom högtalarna.

Publiken: Den smittsamt höga energi bland Danny’s trogna fans som befann sig längst fram i publikhavet garanterade ett enormt tryck och en riktigt nöjd artist.

// Ludvig Löfström

Redaktionen | Kingsizemagazine

Migos
Scen: Flamingo

Jag har alltid förknippat Migos som lokförarna i den nya hip hopv-ågens tåg. Med beroende framkallande adlibs och fraser som “Dat Way” häftar sig Migos fast sig i den unga generationens spellistor. Migos förekommer i idrottshallen, på förfesten, på klubben, på efterfesten, under FIFA-matchen eller bara på Snapchat som hype:ande bakgrundslåtar när man filmar något spännande. Ledda av den nya feature-kungen i amerikansk hip-hop Quavo, skulle nu The Migos’ (kort för The Amigos) ta över Way Out West på Flamingo-scenen. Jag vet att dem använder mycket pitch correction på deras musik, men när jag inte hörde Offsets egna röst överhuvudtaget så blev jag avsevärt besviken. Quavo levererade inte heller till en början, det kändes då helt klart som att den taggade delen av publiken endast levde på hypen av själva låtarna. Även om Takeoff inte tar så mycket utav scenen så var han den med bäst känsla under showens första halva (take that meme-makers). Jag ville ha mer energi ifrån Quavo och Offset igenom hela konserten vilket jag inte kände att vi fick dessvärre. Jag menar, det är illa när DJ:en under hela sitt set hypar publiken mer än artisterna själva under deras set. Sammanfattningsvis vill jag konstatera att även om Migos bara körde sina hypade hits ifrån Culture så var det något som saknades då publiken inte alls gungade med hela tiden, under vissa låtar och bassdrops fick vi lyckligtvis ändå bra ”hype-gems” ifrån publiken. Jag misstänker att är det en för bred publik för att Migos ska kunna leverera en show likt den ofattbara de hade i Nigeria i december.

Bästa låt: What The Price

Detta minns vi: Quavo plockar ut en YRN-taggad Sverige-flagga och bär den ryggen likt en mantel. Pluspoäng och en like.

Publiken: I helhet på tok för ojämn, men det finns ett flertal fans som ska ha cred för att dem hypade genom hela showen.

// Artin Hojat

Young Thug
Scen: Linné

Att en Young Thug-spelning skulle vara omskakande är inte nödvändigtvis speciellt förvånande, men att den skulle präglas av ständiga tekniska avbrott och nonchalans var det nog få som hade räknat med. Thugger öppnade starkt med aktuella “Family Don’t Matter,” som dessutom framfördes tillsammans med gästande Millie Go Lightly, men sedan sjönk kvaliteten snabbt. Teknikstrul tvingade Thugga att avbryta låtarna vid ett flertal tillfällen, vilket till slut ledde till att han avslutade spelningen tidigt.

Bästa låt: “Family Don’t Matter”

Detta minns vi: Utöver Millie Go Lightly’s överraskande gästinhopp så var teknikstrulet och en tydligt frustrerad Thugger en klar besvikelse som rapparens halvdana crowdsurfing-försök inte kunde rädda.

Publiken: Tålmodig till sista droppen som rann över när Young Thug avbröt “Pick Up The Phone” för andra gången, då förvandlades applåder till burop.

// Ludvig Löfström

Frank Ocean
Scen: Flamingo

“Video games don’t affect kids, I mean if Pac Man affected us as kids we’d all be running around in darkened rooms, munching magic pills and listening to repetitive music”

Trots att jag redan hävdat att Christopher Francis Ocean är världens absolut bästa artist, sedan “Blond(e)” & “Endless” släpptes, så kan jag inte låta bli att vilja undersöka liveartisten Frank Ocean. Kan live-komponenten av konstnärskapet avgöra artistens storhet och ändå lyckas höja/sänka ett omdöme om artisten? Speciellt när artistens mest genialiska kreationer formas i ensamheten och kanske då ska tolkas i just, ensamheten? Videoklipp på Live-Frank med en läskigt stark och gåshud-effekt cirkulerar det däremot gott om på nätet, vilket gav mig en föraning om att denna upplevelse skulle bekräfta min tilltro om vem som just nu har tronen i musikbranschen. Den frågeställningen kommer jag nu efter gårdagen absolut inte att behöva beröra igen. Frank Oceans scennärvaro efterliknade det av en bevingad varelse ifrån ovan. Rösten, som inte vek sig en endaste gång i västkustens kvällskyla, fyllde hörselgången lika lent som sand på en tidsvattenstrand. Noradrenalinet forsade i blodströmmen till Franks uppträdande och en ultimat tystnad ifrån den främre publiken bekräftade väldigt troligt att jag inte var den enda personen som var i totalt kontrollerat fokus under konsertens gång. Konsertens excellens påvisades i hur Frank förvandlade en interlude, ”Good Guy”, till en av dem bättre låtarna jag någonsin har hört ifrån honom. Way Out West fick en for the ages.

Bästa låt: Biking (Solo)/Commes Des Garçons

Detta minns vi: Hur Frank avbryter låten Futura Free precis efter att ha spelat Nights, och ber hans ljudtekniker att ta fram dess motsvarighet ifrån Channel Orange, nämligen låten om Cleopatra.

Publiken: Respektfull, tålmodig och smått i Frank-trans.

// Artin Hojat