Silvana Imam, Blood Orange, James Blake och Jorja Smith.

Silvana Imam, Flamingo

Att beskriva Silvana Imam som en urkaft, eller ”helig moder” som hon själv insinuerar och döpt sin senaste skiva till, börjar bli ganska tröttsamt. Men det gör det inte mindre träffsäkert för det. Tydligare än på länge blir det när hon intar Flamingo-scenen på Way Out Wests första dag i solskenet. Efter en kort hemmainspelad video på storbildsskärmen, där hon som ung rappar med till Xzibits ”Paparazzi”, sätter hon känslan direkt. Jelassi gästar på ”Nenene”, mäktiga ”I min zon” framförs med mask och symbolisk kampkänsla, medan passionen når ut i varenda nerv på ”Väck mig när ni vaknat”.

När Beatrice Eli dyker upp blir stämningen elektrisk och trots att det till synes annalkande frieriet inte blir av kommer jag på mig själv helt insupen i parets kemi. Det här är helt enkelt en sådan spelning där precis allt sitter perfekt. Låtvalen är utmärkta, även om ”Stanna tiden” saknas, och det är tydligt att Silvana återfunnit hela sin urkraft som hon välsignat oss med de senaste fem åren.

/Malkolm Landréus

Blood Orange, Azalea

Den introverta sångaren Dev Hynes, eller Blood Orange som han också kallas, går lugnt upp på scenen tillsammans med sitt band. De första låtarna känns väldigt 80-tal. Instrumentalt funkar det men den typiska sången dränkt i reverb känns platt och lite daterad. Alla låtar har potentialen att vara otroligt bra, men det faller på vägen. Efter ett tag sugs man dock in i hans musikaliska värld.

Under andra halvan av spelningen bjuder den brittiska artisten på mer hiphop-influerade låtar med trummor och sounds som påminner om neo-soul. Det blir ett lyft och bitvis är det otroligt svängigt. Han växlar mellan piano och gitarr och hans musikalitet lyser tydligt igenom. Och det är när han och bandet jammar och han får ta ut svängarna med sitt väldigt speciella gitarrspel som det är som allra bäst. Höjdpunkten på spelningen är dock när Blood Orange själv tar ett steg tillbaka från micken och kompar en av körsångarna, Ian Isiah. Ian har en helt otrolig falsett och en närvaro som får publiken att jubla. Blood Orange spelning är bra och bitvis briljant rent musikaliskt. Hade jag fått önska hade jag dock hellre sett en spelning frontad av Ian Isiah.

/ Marcus Lindgren

James Blake, Azalea

Zara Larsson har bara några minuter tidigare gett allt på scenen mitt emot. När James Blake gör entré iklädd en svart polotröja och ett blygsamt halvleende är han vemodet själv. Trots det kommer han snart toppa intensiteten som popdrottningen precis bjudit på. Men det börjar långsamt. Sittandes vid pianot startar Blake med senaste plattans titelspår. Tonen är mörk och minimalistisk, scenen sparsmakad. Trots inramningen är det långt ifrån kammarmusik. Energin mullrar när vi glider över i ”Life Round Here”. Blake sitter fortfarande ner. Han blundar, sjunger i falsett och rör överkroppen i en ormtjusardans.

Här är det atmosfär över artisteri, men det är först de sista tjugo minuterna som känns riktigt engagerande. I perfekt synk med skymningen drar den ultravibrerande basen på ”Limit to Your Love” igång publiken, André 3000-samarbetet ”Where’s the Catch” piskar upp stämningen och en dundrande remix av ”Voyeur” kör över oss. Soulhummande ”Retrograde” saktar ner innan ett mellansnack om ärlighet får konsertens största jubel. ”Don’t Miss It” blir ett hjärtevärmande avslut och Blakes största tillgång är helt plötsligt tydlig: fingertoppskänsla.

/ Niklas Kallin Thander

Jorja Smith, Flamingo

Jorja Smith fick den knepiga uppgiften att ersätta dragplåstret Cardi B på Way Out Wests första festivaldag i år. Att ersätta ett stort affischnamn kan resultera i allt annat än applåder (fråga Looptroop Rockers). 22-åringen från England kliver på den största scenen och visar direkt att hon är född till det här – natural born diva. Publiken är med på noterna från start och allsången är mer eller mindre konstant när Jorja bränner av merparten av sitt första (och hittills enda) album “Lost & Found”. Extra påtaglig blir publikresponsen under hitsinglarna ”Blue Lights” och avslutande ”On My Mind”.

Bandet hon har med sig är verkligen snortajta, och särskilt rytmsektionen imponerar. Ingen på scenen behöver skämmas för sig och alla axlar denna otacksamma roll med hedern i behåll och mer därtill. Den enda invändning jag har är att det blir för perfekt. Det hela känns lite väl förutsägbart och jag saknar lite nerv i framträdandet. Amy Winehouse (en artist Smith ofta jämförs med) ska vara en av Jorjas största förebilder. Jag hoppas därför att hon vågar ta sin R&B till samma skitiga gatuhörn, snarare än att utvecklas mot den Beyonce-perfektion som hon är farligt nära nu.

/ Fredrik Langrath

Se fler bilder nedan!

Foto: Julia Håkansson & Grace Williams