Cherrie
Scen: Azalea

Det är säkert många som har sett Cherrie spela live ett antal gånger vid det här laget. Nästa år firar hon tio år som artist och dagens spelning är ett bevis på hur hon hela tiden fortsätter att höja ribban för sig själv.

Sången och scennärvaron har i ärlighetens namn inte varit hennes starkaste sida, men den problematiken är ett minne blott. Frågan är om Cherrie sjungit bättre än idag och rent musikaliskt är det nog hennes bästa spelning som jag har sett.

Det är inte alltid liveband är till en artists fördel, men när det fungerar kan det höja upplevelsen till oanade höjder. Så är fallet idag, då hon backas av en duktig trummis, en basist med groove och på elgitarr syns musikern och pojkvännen Pontus Persson. Cherrie stortrivs på scenen. Redan på första låten står det klart att bandet ger låtarna nytt liv, då ”Lämna han” känns fräsch och mäktig på ett helt annat sätt och det blir tydligt att åtminstone jag sovit på ”Auf Wiedersehn”. Kanske allra bäst blir det på popdängan ”Sommardag” som får en lång och fyllig version.

Detta kryddat med inhopp av norska r&b-undret Isah gör hela showen underbar att följa. Precis som vi fortsätter att göra med Cherries alltjämt blomstrande karriär.

/ Malkolm Landréus

Cleo
Scen: Flamingo

Vem är som Cleo? Iklädd kort kjol, höga boots och Toto-merch från 2012 intar hon scenen med sprudlande energi och glädje. Förståeligt, då hon av allt att döma förgyllt sitt eget och tusentals människors liv det senaste året, med sin turné som till stor del vilar på hennes magnifika debutalbum ”Missaoui”.

Precis som albumet är showen en potpurri av musik och känslor. Vackert och välregisserat får vi sköljas med i Cleos resa, både topparna och dalarna. Däremellan erbjuder hon genuina och fina mellanprat som definitivt bidrar till kontakten med publiken. Detta är Cleo en mästare på sedan länge. Men hon har nog aldrig haft så här kul på scenen. Här får hon ge allt – och få allt tillbaka.

Hyllningen till barnen, avsaknaden av pappan och uppbrottet med Fricky är nyckelkomponenter som får samsas med ren rapglädje och total frigörelse. Höjdpunkterna är många, men för ett fan av svensk rap är det svårt att inte nämna framförandet av ”Häxan Karaba” där Fridlyst, Erk, Gonza-Ra och Josef Slunge skapar total magi. Ett av årets fetaste hiphopminnen så här långt.

Det är svårt att sammanfatta en Cleo-spelning 2023 och sätta ord på alla känslor som kommer och går under den dryga timmen. Det måste verkligen upplevas på plats.

/ Malkolm Landréus

Kelela
Scen: Azalea

Känner man till Kelelas genrebrytande musik väl vet man artistens dedikation till livespelningar. Den pågående “Raven”-turnén har länge utlovat att dagens spelning ska vara ett spektakel. Men när Kelela går på scenen känner man sig nästan lurad.

Klockan är 16:00. Runt om Azalea-scenen samlas en gles, exponerad skara som slappt inväntar lite musik. Specifikt Kelelas musik, som består av heta serenader över euforiska disco-breakdowns och dröniga melodier. Det är musik du vill slukas av i en mörk klubb. Direkt är det tydligt att detta inte är en passande miljö för den sortens musik och resultatet gestaltar sig snabbt. Uppträdandet tar direkt skada av scenvalet och tidsslotten. Publiken håller sig flytande än så länge men de har alla blivit rånade på det svettiga discot i mörkret.

Likaså har Kelela själv blivit rånad på detta och bär minst skuld här. Multitalangen gör sitt bästa för att reflektera sin konst på en illa dresserad scen. Sångarens kritikerrosade diskografi skräddarsys för scenen och vi hålls alltid på tårna tack vare remixer och förhandslyssningar av kommande musik. Kelelas sång briljerar mer än originalspåren med sina r&b-stämmor tagna till det absoluta yttersta.

Trots detta så misstolkas Kelelas otroligt coola aura och felfria uppträdande, och det är lätt hänt att döma artisten som enformig. Sanningen är dock att Kelela ger en av de bästa showerna på festivalen, ett uppträdande som fullständigt missköts av arrangörerna.

/ Samir Bou-malhab

Bladee
Scen: Linné

Drain Gangs slarviga ”DIY”-estetik finns ingenstans att hitta under den svenska kultartistens set. Redan innan Bladee går på scenen bryts stereotypen. Med hjälp av ett dramatiskt ljusspel, psykedeliska bilder och en gnällig och tragisk sång ur högtalarna sätter Bladee tonen för dagens show.

Från start lyckas det svenska stjärnskottet få den lilla scenen att kännas som en arena. Uppträdandet hålls positivt minimalistiskt för att inte förvränga de redan särskilda låtarna. Men som kompensation förhöjer Bladee sin show med ett filmiskt öga för detaljer, trots att den större helheten kan försummas ibland. Stundvis är artisten offbeat och ur synk med sin playback. Sekvensering får mittenpartiet att falla lite platt. Och den nyare trenden att inte interagera med sina lyssnare följs. Vilket är synd, då för fansen slår varje låt som en topp-hit men för den ovetande existerar inte samma anknytning.

Bladees gnolande åberopar konstant jubel från publiken, men effekten sträcker sig inte långt. Det görs tydligt att många står under Linnétältet, inte för musiken, men för att ducka regnet. För dem motiverar bara Bladees musik enstaka nickande huvuden. Rapparen gör inget för att inkludera dem in i hans redan svårsmälta musik, tragiskt nog, för mycket här görs annars rätt.

/ Samir Bou-malhab

D-Block Europe
Scen: Linné

Det brittiska hiphopkollektivet stänger Linnétältet denna regniga kväll. Under 55 minuter kommer publiken att förföras oavbrutet, inte med någon särskild teknisk fingerfärdighet, utan med rå talang och charm.

D-Block Europe är väldigt ringrostiga. De två rapparna verkar sakna någon slags känsla för volym. Ibland skriks det in i mikrofonen tills ljudsystemet skakar, ibland försvinner hela mumlande fraser i autotune. Ljudet är konsekvent inkonsekvent. Det finns få pauser mellan låtarna, något som hade varit välkomnat då vissa av dem smälter ihop. Duon blir heller inte mer animerade än en enstaka arm i luften.

Det kan vara för det bästa dock. För DBE:s styrkor är deras råa talang och öra för musikalitet. När den populära rapgruppen fokuserar på musiken sköter publiken hajpen. De intressanta sättet att implementera melodier får publiken att röra sig medan artisterna sköter vokaliseringen. Sången kan möta sig med de allra vackraste gitarrsolon, spellistan balanserar hårda, kalla drill-låtar med svängiga afrobeats-betoningar. D-Block Europe är opolerade diamanter, men dessa diamanter skiner nog för att dra in varje åskådare, fan eller inte.

/ Samir Bou-malhab

Foto: Anastasia Baranovskaia (Cherrie, Cleo) / Hanna Brunlöf Windell (Kelela)

Red anm: Kingsize fick av resursskäl förhinder att recensera Ghetts samt spelningar på Höjden.