Konsertrecensioner: Skepta & Yasiin Bey (Way Out West, dag 3)

Skepta
Scen: Linné

I Linnétältet är stämningen hög. Klockan är inte ens 21 men det är i princip redan fullt. Publiken är redo. Hejarklacksramsorna och rökmolnen stiger mot taket. Skepta är en välbehövlig sista minuten-bokning och det är ett nödvändigt tillskott till festivalens få hiphop-akter. Skepta springer in på scenen med full energi och öppnar starkt med ”Show Out” som snabbt går över i ”That’s not me”. Publiken kan varje ord.

Tidigt in i konserten ropar han att han är trött på rappare som dyker upp på festivaler och kör över backtrack med vocals. Han är inte här för att göra det. “I want to show u guys real lyricism, real bars. This is my voice on the mic for the whole fucking set!”. Vrål och applåder utbrister. Passande körs ”Ace Hood Flow” igång och han levererar barsen stenhårt. Genom folkmassan flyger skor, tröjor och vattenflaskor och eld skjuts ut från kanterna längs scenen. På tio minuter har Skepta förvandlat Linnétältet till ett hardcorerave och det känns som att vi befinner oss i en smutsig källare någonstans i Londons undergroundvärld.

I ett försök till att skapa moshpits har personerna längst fram vid scenen lyckats trycka resten av publiken bakåt. Skepta älskar det. Han ber dj:n stänga av musiken och pekar ut en person i folkmassan, frågar efter hans namn och ber alla att skapa en cirkel runt honom. ”Nathaniel now you got the power of this whole room”, säger han och skriker: ”Nobody moves until Nathaniel moves!”. De första tonerna i ”It Ain’t Safe” hörs och kaoset bryter ut. Det är frigörande och galet. För varje låt backar folk mer och mer. Större och större ringar bildas och alla kastar sig redlöst in i det euforiska moshpit-kaoset. En eloge ska ges till alla de par som lyckas hångla fast de knappt nuddar marken med fötterna.

Det är svårt att välja ut någon enstaka höjdpunkt i denna massiva energibomb, men särskilt explosivt blir det när allsångernas allsång uppstår i Asap Rocky-samarbetet ”Praise The Lord (Da Shine)”, Skeptas energi i ”Redrum” och det ögonblick av lugn som uppstår under ”Energy (Stay Far Away).

Det enda publiken verkar sakna är ”Too Many Men”. Ett hoppfullt accapellaförsök från ett gäng grabbar tystas med ”Shut Down”. Det är också kvällens sista låt och den landar rätt in i moshpitten. Han lyckas med den lyfta konserten ytterligare ett steg och publikhavet exploderar. Skeptas uppträdande under lördagkvällen blir exakt det Way Out West behöver: mäktigt, röjigt och fyllt av energi. Skepta came, he saw and he shut down. Tack för det.

/ Stella Svärd

Yasiin Bey
Scen: Linné

Hiphop är i sin natur postmodernism. Att sampla, remixa och omarbeta är grundstenarna som bygger upp konstformen och gör den subversiv. Musiken i sig är byggd på fragment av annan musik som fungerar som et kollage av minnen och känslor, men förfarandet sträcker sig till allt annat också: Raekwon poserar med stulna, sällsynta Polo Sport-persedlar eller Puffy snor symbolen för amerikansk fetma, förpackningen till en Big Mac, för att marknadsföra sina artister. Denna närhet till produkter av olika slag har inte enbart gjort hiphopen extremt populär, då närhet till igenkännbara varumärken spelar på människors känslosträngar i kapitalismen, den har gjort den väldigt enkel att kommodifiera och sälja. Att krafsa fram coolheten, packa in den och sätta sin egen logga som att det är den som är själva huvudsaken. Här tänker jag mig Kanye och Travis Scott som de största förövarna med sina sneakersamarbeten och happy meals.

Men sedan finns det dem som inte låter sig kommodifieras och säljas. Som ser samplingen och kollaget som en omarbetning och hyllning av kultur som kom innan som ska få nytt och evigt liv i ny skepnad. Det är vad Yasiin Bey – en person som efter klassikern “Black on both sides” valde att bara bli konstigare och mer obskyr – är. Att han tolkar den kanske konstigaste och mest obskyra hiphopikonen MF Dooms musik är inte bara väldigt apropå någon som inte vill se hiphop implodera i en singularitet av ohämmad kapitalism, det är ett kärleksbrev till vad hiphopen kan vara. Sin egen grej som faktiskt expanderat sinnet snarare än att döva det.

Jag tänker inte uppehålla mig vid vilka låtar som spelades, hur det lät och hur publiken reagerade. Det enda jag vill påtala är att det var välbehövligt. Efter över 50 år som musikgenre är hiphop på en plats där den kan bli självreferentiell på riktigt. Där den kan ta vara på sitt egna arv av livsförändrande och omstörtande musik. Där vi kan ha genier som hyllar andra genier. Yasiin Bey som tolkar MF Doom är som om Robert Glasper skulle tolka Miles Davis. Eller om Springsteen skulle tolka Dylan. Det är en hyllning av vad hiphopen har åstadkommit som kultur. Ett kollage i kollaget. Långt ifrån loggorna, hedgefonderna och det själlösa kapitalistiska slukhålet. Kultur för kulturens skull. Det vackraste vi har.

/ Hasan Ramic