Konsertrecensioner: Lollapalooza Stockholm 2019, dag 2

Läs om spelningarna av IAMDDB, Denzel Curry, HOV1, Masego och Sheck Wes.

IAMDDB, Park Stage

Helt ärligt visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av IAMDDB. Med tanke på att intresset för IAMDDB:s spelning knappt inte märktes av inför giget så kom jag dit lite tom – och tomt var det också. Hur kan antalet personer på en festivalspelning påverka framträdandet? Självklart gör det en hel del, men IAMDDB höll det riktigt stabil nivå under givna förutsättningar. Det blev ändå en intim spelning med folket som var där. Inte så många som var faktiska fans, men de blev charmade till att ändå stanna kvar. IAMDDB:s intimitet och scennärvaro var som starkast när låtar som “XOX” och “More” sjönk in mjukt och naturligt in i festivalviben. Låten “Urban Jazz” slog riktigt bra och hade intresset funnits där hade den här spelningen kunnat bli en höjdpukt. Dessvärre var min känsla att spelningen var nästintill ett tidsfördriv för majoriteten av publiken som tagit sig till Park Stage på lördagseftermiddagen.

/ Artin Hojat

Denzel Curry, Tower Stage

Denzel Curry äntrar scenen med en otrolig energi. Ackompanjerad av stenhårda beats levererar han tekniskt briljant rap med konstant nya och intressanta flows. Stundtals påminner hans sätt att leka med rytmer och leverans om André 3000. Denzel och hans dj är samspelta. Den väl sammansatta showen bryts upp perfekt av spontana och improviserade partier av breaks, acapella-verser och call and response med publiken. Den varma eftermiddagssolen steker publikhavet. Denzel ger fullkomligen allt på scenen och svetten droppar från hans ansikte; “It´s so hot here. I´m from Florida… but this is hot.”

Efter att han manglat publiken med en rad trap-bangers väcks en längtan efter variation, och den kommer. När ”Black Baloons” drar igång befinner vi oss plötsligt i ett neosoul-doftande universum. Miami-rapparen bjuder på sång över beats som tydligt bryter av både i sound och tempo. Här visar han sin bredd och hur väl han bemästrar att glida mellan olika genrer och utryck. Denzel Currys energi och lekfullhet imponerar stort och de som inte var fans innan konserten är med allra största sannolikhet det nu.

/ Marcus Lindgren

HOV1, Bay Stage

HOV1 möts av en jublande publik. De är sannerligen publikfavoriter. Havet av människor sjunger med när gruppen spelar hitlåt efter hitlåt. Deras musik passar perfekt en sommardag som denna och låtar som ”Vindar på mars” och ”Dö ung” sprider ett lyckorus över festivalområdet. De har en avslappnad stil och de går mest runt på scenen. Framträdandet som helhet blir lidande. Deras musik hade mått bra av en mer uppstyrd show med tydligare partier och en bättre dramaturgi. När de kör låtarna ”Ma chérie” och ”Älskling” funkar det som allra bäst. Då förvandlas den annars lite avmätta scenstilen till en stark närvaro, texterna känns på riktigt och gruppens blickar möter publikens. Det närmaste vi kommer en ordentlig urladdning och maxad energi är under låten ”Gift”, utöver det får vi aldrig något riktigt klimax. Den avskalade och ouppstyrda showen tycks dock gillas av fansen. Kanske är det just det som deras publik gillar, att det inte är en show, utan att dem bara är.

/ Marcus Lindgren

Masego, Park Stage

WOW. Mind blown! Vilken spelning av Masego! Det går inte att förneka en artists färdigheter när denne drar så mycket folk, genuint jubel och massvis med applåder – och det ifrån publik som till stor del tycktes vara utanför hans egentliga lyssnarskara. Hypen inför Masegos spelning var äkta, där en riktigt peppad publik fick sina förväntningar överträffade. Mer än en timme stod Masego och sjöng härliga chunes med otrolig känsla, spelade saxofon och skickade ut rysningar med låtar som “Tadow” och “Navajo”.

Det var utan tvekan en av de mest personliga spelningar jag har varit på. Ett konstant konst och informationsutbyte mellan oss och Masego, samtidigt som han gick vidare med att fullständigt briljera under ett medley av massor med klassiska r&b-låtar. Masego charmade publiken på en nivå som bara Lana Del Rey gjort under helgen och det blev en spelning som helt klart utmärker Sveriges första Lollapalooza.

/ Artin Hojat

Sheck Wes, Park Stage

Iklädd ett par leopardshorts och en tröja med texten ”Free James Brown” möter New York-rapparen Lollapalooza-publiken. Publiken är taggad och moshpitsen är i full gång redan från konsertens start. Sheck är lika taggad, så taggad att han ganska kort in i spelningen knappt har någon röst kvar. Hans skrikiga rapstil tillåter den hesa tonen men svårare blir det med mellansnacken mot slutet då rösten försvinner.

Energin är hög och stämningen är vild men musikaliskt är det ganska tråkigt och enformigt. Beatsen är tunga men låter rätt så lika varandra och Shecks rap bjuder inte på några större överraskningar varken i flow, text eller melodi. Då och då stannar han upp och ler stort mot publiken medan han bjuder på sina skönaste dansmoves. När hiten ”Mo Bamba” drar igång når spelningen sin absoluta klimax och hypen är ett faktum. Publiken vrålar med i låten som är näst intill en evig hook. Den märkliga sångslingan är catchig och avig på ett sätt som gör den svår att värja sig mot. Stundtals är Sheck Wes framträdande väldigt underhållande men som helhet saknas flera stora pusselbitar för att göra något bestående intryck.

/ Marcus Lindgren

Se bildgalleri från Lollapalooza Stockholm dag 2: