Konsertrecensioner: Lollapalooza Stockholm 2019, dag 1

Imenella & Lamix, Norlie & KKV, BROCKHAMPTON, Lil Baby och Travis Scott.

Imenella & Lamix, Tower Stage

När Imenella kliver ut som första akt på festivalens största scen gör hon det med den pondus och kraft som vi nu gjort oss vana vid. Tillsammans med skickliga dansarna i Unruly rappar hon över Jason Derulos ”Swalla”, bjuder på dansmedley och fina inspel av Ramona och Newkid. Och självklart får hon igång alla med största låten ”Chagga”. Det märks bitvis att kombinationen rap och dans är en svår bedrift, men här gör Tenstas Veronica Maggio ett av dagens stabilaste framträdanden.

När Lamix sedan springer ut på scenen iklädd en Gucci-tröja och blänkande Moncler-dunväst får vi en energisk uppvisning. Lamix är en artist som vill mycket, på gott och ont. Obekymrad av distade mickar, en förvirrad trummis och felkalibrerade instrumentaler stångar han sig igenom sitt set. Tack vare detta och glädjen när vännen Jireel dyker upp på scen sminkas komplikationerna över, även om haveriet när Reyn och Victor Leksell gästar blir påtagligt. Men, den sista halvan är stark och när publikfavoriten Ant Wan gästar och publiken får höra ”Hey Baby” där de tillsammans med Lamix sjunger Elias Abbas vers, ja, då är allt som det ska igen.

/ Malkolm Landréus

Norlie & KKV, Bay Stage

Några som inte har problem med produktionen är Stockholmsduon Norlie & KKV. Aktuella med purfärska albumet ”Se på oss” lyckas listfavoriterna locka en gedigen skara festivalbesökare för en genomgående njutbar spelning som i approach visserligen kanske skulle göra sig bättre på Allsång på Skansen än Lollapalooza.

Iklädda en blå respektive röd kritstrecksrandig kostym och sneakers pratar de hjärtligt på scenen mellan att de presenterar sina låtar. Och vilka låtar man har på sitt cv. Med favoriter som ”Tröjan du hatar”, ”Du får göra vad du vill med mig”, ”Mer för varandra”, ”Där jag hänger min hatt” och avslutande esset ”Ingen annan rör mig som du” står man för en riktigt bra spelning där ingen lär lämnas besviken. Att både Ozzy och Victor Leksell gästar, samt en stämningsfull pyroteknik-sekvens i slutet blir grädden på moset. Det är tydligt att Norlie & KKV lyckas beröra sina fans både musikaliskt och live, och det är trots allt det det handlar om i slutändan.

/ Malkolm Landréus

BROCKHAMPTON, Tower Stage

När BROCKHAMPTON proklamerar att publiken just sett “the greatest boy band in the motherfucking world” är det en sanning med modifikation. Det är snarare en av hiphopvärldens mest intressanta akter som besitter en makalös potential och kreativitet. Kevin Abstract och Dom McLennon tag i taktpinnen (micken) från första sekund. Det är strikt fokus på rap, vilket ger välbehövlig variation bland popdängor och auto tune i den övriga lineupen på Lolla-området. Iklädda “måndräkter” (svettigt värre) visar gruppen upp en enastående energi på scen.

Det är ett samspelt och genomtänkt framträdande, där deras engagemang smittar av sig på publiken som reflekterar samma positiva energi tillbaka mot scenen. Det är tusentals armar i luften – men gruppen saknar ännu de monumentala hitlåtarna för massan för att skapa moshpits och festivalröj. För mig är materialet från “SATURATION”-plattorna mest tilltalande, där vibbiga “SWAMP” ger gåshud i solskenet (även om det på en timmes gig knappast finns chans att ens skrapa på ytan). Urvalet av låtarna från “iridescence” haltar något (“HONEY” står ut i mitt tycke) medan skarpa verser från både Bearface och Joba etsar sig fast i minnet från spelningen.

/ Tobias Carlsson

Lil Baby, Bay Stage

En av USA:s absolut hetaste rappare, Lil Baby, kom och slog ner hammaren på Lollapalooza. Det finns en nästintill oförklarlig hunger hos Lil Baby. En hunger som skriker autenticitet, och den autenticiteten utstrålades starkt under gårdagens spelning för oss som var där inne i hjärtat av publiken. Med ett starkt antal bangers i portfolion som “Never Recover”, “Drip Top Hard” och “Freestyle” så var det hype och mosh-pits non stop. Dessvärre fick inte Lil Babys spelning ett rättvist svar ifrån hiphop-Stockholm då det helt klart var brist på publik för en att det skulle vara en ”hype” festivalspelning. Däremot hade det verkligen varit en fantastisk klubbmiljö om vi flyttade fansen och Lil Baby till en lagom stor lokal. Allt som allt fick vi verkligen bekräftat att Lil Baby är på riktigt, med en ny dynamik på rap-delivery. Den energin han hämtade till Stockholm är inspirerande!

/ Artin Hojat

Travis Scott, Tower Stage

När det äntligen blir dags för premiärdagens första huvudakt är det många som inte riktigt vet vad de ska förvänta sig. Utöver mäktiga klipp från hans Astroworld-turné har Travis Scott inte varit i närheten av att uppträda i Stockholm förrän nu. Och rage-konnässören från Houston, Texas hade lika gärna kunnat komma från en annan planet. Med sin bitvis, smått obegripliga rapsång, gör han en storslagen entré med ”Stargazing” och en vild resa tar sin början. Visserligen tappas tempot någonstans i mitten, men när låtar som ”Pick Up The Phone”, ”Antidote” och inte minst ”Sicko Mode” dånar ut över Gärdet framkallas en kollektiv eufori av lyckligt kaos.

Någonstans undrar man vad Travis Scott hade varit utan de maxade rökbomberna, eldkanonerna och de löjligt snygga animeringarna på bildskärmarna. Men slutsatsen blir att det handlar om just det vi fick uppleva denna kväll – total, hämningslös och maxad urladdning. Och den funkar, vare sig man förstår varför eller ej. Säkert är att när droppen i ”Goosebumps” kommer finns det ingen som kunde bry sig mindre. Det är Travis Scotts största styrka, som vi med all önskvärd tydlighet fick uppleva denna kväll.

/ Malkolm Landréus

Se bildgalleri nedan!