Läs om Timbuktu, JÀNA, Hannes, Polo G och Jack Harlow.

TIMBUKTU
Scen: Bay Stage

Vad vore väl en festivalsommar utan Timbuktu och Damn! på scener runt om i Sverige!? Under 20 år har han med band levererat sväng och själ som ytterst få artister kan erbjuda i detta avlånga land. Det är allt som oftast omöjligt att inte ryckas med i vad som är en kavalkad av skarpsinnig rap och ekvilibristisk musikalitet, som överlevt otaliga trendcykler och generationsväxlingar på den svenska musikscenen. Den här öppningsfredagen på Gärdet är inget undantag.

I en gassande sommarvärme öppnar Jason med att sakta men säkert bygga upp ett festival-set som känns genomtänkt och välrepeterat. Samspelet mellan Jason och Svante Lodén är fläckfritt och den sistnämnde får även skina på micken vid flera tillfällen. Damn! erbjuder alltid nya dimensioner av musiken i Jasons diskografi, något som blir tydligt när blåssektionen välkommet får ta stor plats här eftermiddagen. Under inledande halvtimmen av spelningen blir dock publikresponsen kanske inte riktigt den förväntade. Damn! i all ära, men jag tolkar det som att vissa omarbetade live-versioner av klassiker och albumspår inte riktigt når fram. Så var till exempel fallet med klassikern ”Det Löser Sig”, där igenkänningsfaktorn från originalbeatet skiljer sig markant från live-versionen.

Detta till trots så bjuder Jason upp till en spelning av högsta klass. Han visar upp en glädjefylld frenesi på scenen som smittar av sig och sätter stämningen för hela den fortsätta kvällen. Den konklusionen befästs när Timbuktu får samtliga i publikhavet att veva med armar i luften till den episka klassikern ”Alla Vill Till Himmelen…”. Återigen får jag anledning att applådera Timbuk & Co, för magnifik scenkonst efter två decennier av kulturgärningar på den svenska livescenen.

/ Tobias Carlsson

JÁNA
Scen: The Circus

Jánas Lollapalooza-konsert är habil men långt från minnesvärd. Hon kör sitt set med mjuk r&b framför en liten och gles publik, på en sån där rimlig ljudnivå att man inte behöver oroa sig över att det ska ringa i öronen dagen efter.

Det är en otacksam musik att spela på en stor äng, omgiven av större scener och skrikiga Lollapalooza-montrar i Barbie-paletter. Allra tydligast blir diskrepansen under den avslutande ”Joyride” (som i övrigt är en av höjdpunkterna med sina soliga melodier och sitt uppiggande gitarrsolo). Under sista partiet av låten börjar det obevekliga basdunket från EDM-DJ:n på den stora scenen bredvid sippra in. I periferin ser man pyrotekniken, ljusshowen och de 2000 händerna i luften. Inne i cirkustältet kliver Jána av innan sista låten ens är slut, utan att tacka för sig. Tio minuter innan konserten egentligen skulle tagit slut.

Det är inget fel på framträdandet i stort. Det är välspelat och välsjunget. Men det är också rätt tråkigt, och det speglas i det svala intresset från publiken. Konserten lyfter aldrig över det småputtriga och trevliga.

/ Axel Almström

POLO G
Scen: Tower Stage

Vi kan börja med att beta av de positiva intrycken från Polo G:s konsert för, för att parafrasera Bagheera i djungelboken, ”det går väl i alla fall fort”. 1. Pyroteknik är alltid kul. 2. Polo G lunkar ut på scenen i ett par aviators och skitiga, gråa mjukisar. Det är en ”fuck it”-attityd jag kan respektera.

Kanske borde man vid det här laget inte göra en grej av att han kör playback – vilken ung rappare gör det inte? Men han gör det faktiskt så dåligt att man måste dröja sig kvar vid det en liten stund. Han adlibbar mer än han rappar. På ”Dying Breed” känns det som att han knappt hänger med i sin egen text. Han springer ikapp med playbacken, och förlorar oftast. Han fluffar också upp sitt set med låtar från andra artister. Juice WRLD:s ”Armed and Dangerous” spelar han rakt av, utan att ens lyfta micken. Men frågan är ändå om inte Polo G:s DJ står för konsertens sämsta insats. Han dödar beatet mitt i andra versen på varenda låt – och ingen verkar riktigt greppa varför han inte låter musiken klinga ut. Om man lever och dör med en hype:ad publik, så måste man ända ha lite känsla för folkhavets gensvar. Inte ens de tinnitus-höga pistolskottseffekterna lyckas dränka den förvirrade tystnaden efter att han tonat ut en ny låt för tidigt.

Både Polo G och hans DJ försöker i alla fall få igång publiken med olika tillrop, men det känns mer Friskis och Svettis än Chicago drill – deras halvhjärtade försök att få igång en moshpit rinner ut i sanden direkt. Allra bäst stämning blir det efter att Polo G gått av scenen och DJ:n spelar en hitkavalkad med artister som Trippie Redd och XXXTentacion.

/ Axel Almström

HANNES
Scen: The Circus

Att Hannes är ett unikum visste vi sedan innan. När man ser frontfiguren live blir det än tydligare. Inhasandes på scenen kommer Hannes Jonsson i en knallgul t-shirt och OKQ8-solglasögon och lite försynt hejar på publiken. Det är otroligt charmigt och förstärks genom kontrasten mellan hans timida approach och enastående musik och känsla för densamma.

Förutsättningarna är inte perfekta. (O)Ljudet från Park Stage bakom oss hörs rakt in i det lilla tältet och inledande ”Sugar” får ingen rättvis paketering då många noterar samma sak som jag och vänder bekymrande på huvudena. Men det är snart glömt. Bon Iver-osande skriksång-partiet i ”Snooze” blir underbar fulsång och ljuvliga ”Feel It” framförs relativt tidigt. Hannes gör helt rätt i att mjölka refrängen i flera omgångar, vilket också ger tid för tältet att fyllas upp helt.

När spelningen avrundas med allsång i ”Fill Me Up”, radiohiten ”stockholmsvy” – där gästande waterbaby får ett otroligt bemötande – och en osläppt låt om att ta droger och vara kär, ja, då är det ingen som längre hör något utöver det som är precis framför oss.

/ Malkolm Landréus

JACK HARLOW
Scen: Park Stage

Det är inget fel på Jack Harlows självförtroende. Efter gårdagens spelning förstår man varför. Utan dj och utan backdrop tar Kentucky-stjärnan tag i taktpinnen direkt och med små, enkla och välavvägda interaktioner får han med sig publiken. ”21C/Delta” tillägnas publikhavets sjuksköterskor (som är förvånansvärt många) och det blir snabbt tydligt att Harlow studerat hur förebilden Drake för sig på scenen.

Harlows katalog är något kvav, med många låtar som aldrig riktigt lyfter. Men när man ser honom live, helt ensam på scenen med ett ständigt leende och fläckfritt framförande, är behållningen i stället att se honom som en ros i betongen. Det är inte många av dagens hiphopartister som kan brösta en liveshow på det sätt som Jack Harlow gör. Utan gimmicks och utan publikfrieri, med genuin kärlek för sin publik och förståelse för vad det innebär att vara en riktig artist.

Krutet sparas förstås till sist, då megahiten ”Industry Baby” får dubbla slots och ”What’s Poppin” och ”First Class” avrundar rapparens första spelning på svensk (och europeisk?) mark. ”Jag längtar redan efter att komma tillbaka”, säger han innan han kliver av scenen. Och vi kan räkna med att se Jack Harlow på världens scener i många år framöver.

/ Malkolm Landréus

Foto: Oliwer Eriksson (Timbuktu) / Erik By Erik (Jack Harlow)