Konsertrecension – Yelawolf på Nalen i Stockholm

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av en artist som Yelawolf, vars musikaliska arv sträcker sig över den långa bro som sammanbinder Johnny Cash med Three 6 Mafia. Även om slutprodukten i senaste albumet ”Love Story” tenderar att luta mer åt den förstnämnda hindrar det inte Yela från att plocka fram sina mest tungvrickande dubbeltakts-flow denna kväll. Likt förra veckans gäst på samma scen, Machine Gun Kelly, blir det en tudelad upplevelse om än mer mogen och sansad i sitt utförande.

Yelawolf är inte rädd för att dra ut på låtpauserna för att teatraliskt klunka whiskey och spotta ut den över publiken, samtidigt som det mynnar ut i en snygg övergång till nästa låt. Samtidigt är det en väldigt effektiv show där ingen tid går till spillo. Trots att första halvan nästan helt dedikeras en salig blandning gamla låtar hinner i princip hela ”Love Story” framföras. Och det låter i princip lika bra som på skiva (läs: Spotify) de få gånger DJ Klever inte blir för exalterad.

Oavsett om man identifierar sig med den karaktäristiska ”Slumerican”-kultur som Yelawolf och hans kollegor representerar är det svårt att inte ryckas med i den patriotiska undertonen i låtar som ”Tennessee Love” och ”American You”. Och likt förbannat står man där till tonerna av Black Sabbath och Led Zeppelin-riff och glömmer bort att det är hiphop man håller kärt. Det är Yelawolfs största kulturgärning.

Bästa låt: ”Let’s Roll” gjorde sig utmärkt live med sin mäktiga refräng och ”American You” avslutade värdigt.

Detta minns vi: När publiken tog upp sina tändare medan Yelawolf hedrade offren i Paris och tackade alla som vågat ta sig dit.

Publiken: Slutsåld show men ”Slumerican”-fansen på hemmaplan är nog aningen vildare. Trots moshpit och en misslyckad crowdsurf av ett stackars fan.