Av Malkolm Landréus.

För ganska exakt två år sedan befann jag mig på Wiz Khalifas konsert på Münchenbryggeriet i Stockholm. En svunnen tid då ”Black and Yellow” fortfarande gick på repeat och ”Young, Wild and Free” var ung och oförstörd. En show där den ständigt leende huvudpersonen utstrålade glädje, ödmjukhet och omåttlig energi. Riktigt så föreföll det sig inte denna kväll.

Det skulle vara både dumt och orättvist att påstå att Wiz Khalifa ensam ska bära skulden för detta. Att han i och med sina framgångar blivit nonchalant och högfärdig. Det tänker jag inte göra. Det man däremot kan argumentera för är att hans musikaliska inriktning lämnat en del av fansen i vägrenen. Om det var detta som gjorde att man fick flytta till en mindre scen, som ändå inte mäktade med att fyllas, låter jag vara osagt. Men det är en rimlig tes. Alla som varit på en konsert, oavsett genre, vet att resultatet påverkas av en rad yttre omständigheter. Denna kväll verkade uppseendeväckande få av dessa till Wiz fördel. Förutom en gles åhörarskara var självklart poliskåren på plats för att konfrontera personer i logen precis innan showen ska börja. Det är inte långsökt att föreställa sig att det kan ha en viss avtrubbande effekt.

Mycket av showen går i linje med det antagandet. Det är plastigt och oengagerat och om det inte vore för de gånger Wiz brister ut i tämligen ocharmig sång, skulle man nästan kunna tro att rappen framförs med playback. Hafsiga plattityder och löften om ”the best night of your lives” framförs med pinsamt obefintlig inlevelse i de framtvingade sekunderna av mellansnack. Lite som en tvåbarnsförälder på Coop en fredagkväll. Han ville bara ha det överstökat.
 

Mot slutet blir det bättre. Efter härliga ”Remember You” och ”Let It Go” höjs tempot med en rad gästverser och hits från albumet Rolling Papers. Publiken eldas upp och Wiz agerar därefter – mer engagerat och närvarande än på hela kvällen. Trots det fullgoda slutet känns det inte riktigt som att skadorna från den första halvan av framträdandet hinner repareras. Men man måste ändå ge Wiz Khalifa beröm för att han gör ett försök. Det var, som tidigare nämnt, inga utmärkta förutsättningar denna kväll.