Av Georg Ekelund.

Med en självsäkerhet som är värdig en rnb-stjärna äntrar The-Dream scenen när livebandet kickat igång. Lokalen är spänd på spelningen och energin känns. Tarius Nash ser ut som han trivs. Efter att ha inlett ett en bra blandning av gamla och nya låtar med bra energi och en bra tempo växling med hjälp av bandets tighta komp. Mitt i konserten så drar han av en Aaron Neville- doftande “slow jam” med namnet “Too Early”, som är en personlig favorit från nya skivan “4Play” som kom tidigare i år.

De cirka 700 personer som står och njuter tar upp händerna på bandets instruktioner och njuter av den själ som läggs i framförandet. Ett tungt gitarr solo rungar och får publiken att jubla. De låter beatet ebba ut lite och The-Dream låter publiken få det de kommit för att höra, de höga ljusa tonerna och den finkänsliga stämma som han har i lugn takt till en början för att sedan lyfta igen i ett crescendo och avslutats under kärleksfulla skrik och applåder, från det lite mer än halvfulla konsertsalen. Han bjuder på en version av “Shawty Is Tha Shit” från albumet “Lovehate” med en sjukt bra energi, publiken fyller i refrängen och han har väldigt trogna fans som visar mycket kärlek till den nu 35-åriga Atlanta-sonen. När The-Dream o bandet drar igång en tung version av “Ditch That…” så drar sångaren av ett dans nummer som får hela Berns att koka för att precis efter det gå av och lämmna publiken skrikande efter mer. Han drar av ett kraftfullt extra nummer och avslutar hela showen med sin version av Michael Jacksons “Dirty Diana” till min förtjusning.

Jag fick det jag kom för och är nöjd över att sett en artist av rang och jag är imponerad av att The-Dream och hans band verkligen bjöd på sig och drog av en riktigt bra konsert och jag tänker bortse från det minst sagt tveksamma ljudet Berns bjuder på.