Alla var där. Barnfamiljerna med nostalgiska föräldrar, tonåringarna som hört hans features och de inbitna lyssnarna som i brist på en regelrätt Snoop-konsert tar vad de får. Plus några till. En halvtimme innan start stängdes Liseberg, 45 000 människor var på området och det kändes som om varenda en var där för Snoop.

Trängseln och värmen gör att någon svimmar där och någon klättrar upp på en biljetthydda där. Efter ett tag ser man ett stort gäng uppe på taken. Det är inte kaos, det är bara en jävla massa människor som vill se en liten, liten glimt av Snoop.

När så rökdimman från scenen lägger sig glider Snoop in som om han har små hjul under skorna, dock i mer elegant stil än Skechers-varianten. Rastafari-färgerna tornar upp sig på storbilden och Snoop mässar Here Comes the King. Efter det slänger Snoop av sig Lion-manteln. Rött, grönt och gult byts ut mot metall och Tha Shiznit rullar igång.

Ombytlighet är ordet som bäst beskriver spelningen. Nate Dogg hyllas med låten So Fly och lagom till att P.I.M.P. rullar igång drar flertalet en suck av nostalgi (vilket säger en hel del om genomsnittsåldern på publiken), medan maskoten Nasty Dogg går på med en halvmeters plysch-spliff och gör sin bästa crip walk. Fokuset skiftar igen och en kavalkad av Snoops radio-features rullar på: Wiggle, Signs och California Gurls. Plötsligt ber Snoop om ”middle fingers in the air” och ber oss skrika ”fuck this shit”. Snoop frågar genom sin juvelprydda mikrofon om det är några ”ladies” eller ”smokers” in the house. Enligt publiken: självklart är det det.

Det blir också signalen för lite old school Snoop. The Next Episode och Gin and Juice möts med stor glädje, men en minst sagt underlig setlist gör att Akon-samarbetet I Wanna Fuck You, en cover på I Love Rock & Roll (som får absolut mest allsång) och Hypnotize med Biggie-vers följer. Och sedan tillbaks igen med 2 of Amerikaz Most Wanted. Kvällen snyggaste övergång och kanske bästa ögonblick kommer när Snoop under Drop it Like it’s Hot frågar ”whats my mothafucking name?” vilket genom publikens Snooooop går in i Who Am I (What’s My Name)?.

Snoop har i senare delen av karriären så många olika samarbeten och inriktningar bakom sig att publiken måste vara en otroligt svår blandning att tillfredsställa. Det beror kanske också på vad man är där för – Snoop eller underhållning? Han släpper på pretentionerna, men är om möjligt för avslappnad och spretig. När man sitter på en katalog som Snoop kan man helt enkelt inte slösa bort det med California Gurls-verser.

Utropet ”smoke weed muthafuckas!” får kanske kvällen största jubel och sen är det det slut. Bob Marleys Jammin’ blandar sig med speakerrösten från Farfarsbilarnas sista åktur för kvällen: ”Så var åkturen slut, utgången hittar ni till höger”.

//Niklas Thander

Foto: Liseberg.se