Av Mia Andersson.

Efter en imponerande förakt med bland annat den unga Isaiah Rashad som passionerat knyter näven om micken och spottar bars tills svetten skvätter på scenkanten är förväntningarna höga på huvudakten. Som sig bör glider Schoolboy Q in i en bucket hat och solglasögon. Omedelbart får jag dock en illavarslande känsla av att han ser trött ut. Men han håller skenet uppe och i inledande låtar som ”Fuck L.A”, ”What They Want” och självklart ”Hands On The Wheel” känns det riktigt bra. Men hans uppträdande blir snabbt skakigt. Från att ta sig an scenen, peppa upp publiken till att se utmattad och likgiltig ut. Som att han håller hårt i den geist som lika snabbt kan slinka ur hans hand. Tack och lov vänder det mot slutet, även om hans gamla laryngit då gör sig påmind med hans medtagna röst. Här ser han även till att bjuda på efterlängtat mellansnack. Som skönast blir konserten när han river av ”Break The Bank” och avslutande spåret ”Man Of The Year” då också stämningen är på topp. Fötterna lyfter från marken och i en sista kraftansträngning hoppar också han i takt med sin publik.

Vid konsertens slut är jag kluven. Schoolboy Q är känd som en artist värd att se live och när du står där framme vid scenkantens mitt, omgiven av dina vänner och ett glatt humör är det nog lätt att glorifiera vad som faktiskt var. Varje själ i lokalen lyfte upp honom väl och gjorde sitt allra yttersta för att lämna ett bestående minne hos honom men sanningen är att publiken inte belönades i den utsträckning dem borde – Schoolboy Q kan bättre.

Foto: Dennis Bärlund