Sampha
Scen: Azalea

På Way Out Wests andra dag bjuder brittiska neosoulartisten och producenten Sampha in till en open jam session som både är övermäktig och bitvis underbar. Han är känd för att vara en skicklig musiker och tillsammans med det skillade bandet lever han upp till det. De är multiinstrumentalister och när de spelar smälter de ihop till en pulserande enhet. Sampha är deras predikande dirigent. Placerad längst bak i bandet står han på ett podium med sina maskiner och en synth. Det är vackert att se någon brinna för sin konst och det gör verkligen Sampha. Det syns i hans ansikte när han programmerar de olika ljuden och hur han nästan i trans rör sig omväxlande snabbt och långsamt till rytmerna. Då och då öppnar han ögonen och säger till publiken att han är glad att vara där. Hans ögon och leende utstrålar värme – han är på plats för att förmedla ett budskap. Och det är ett väldigt vackert budskap. Det handlar om livet, hopp, smärta, människor och kärlek. Men frågan är om det når ända fram. Låtarna är långa och innehåller flera imponerande men komplicerade instrumentala delar. Här glöms tyvärr publiken bort. Stundtals känns det som att vänta på att deras privata reptid ska vara klar och att de ska komma tillbaka till scenen.  

Halvvägs genom konserten har det blivit något glesare i folkhavet. En del av de som är kvar har börjat prata om andra saker och verkar ha svårt att ta in den musikaliska glädjen som Sampha och bandmedlemmarna känner. Men strax efter mitten av konserten kommer en vändning. Sampha berättar att han ska spela en låt som handlar om kärleken till sitt piano. Det är vackra ”(No One Knows Me) Like the Piano” och nu är hela publiken med igen. Närvaron och känslan i Samphas röst framkallar rysningar och man vill aldrig att det ska ta slut. Ett annat vackert ögonblick uppstår när alla i bandet lämnar sina instrument och samlas kring ett mindre trumset som är placerat på sidan av scenen. Tillsammans spelar de på trummorna och ett härligt beat uppstår. Hela publiken rör sig i takt till de snabba rytmerna och vad som verkar vara hans trognaste fans har spontant börjat sjunga stämmor till låten. 

Sampha fortsätter sedan att sjunga och dansa med publiken och på jublet som uppstår förstår man hur många som har längtat efter att få höra honom live. Och det är när han står där, längst fram på scenen, och har kontakt med publiken, som bitarna i den något spretiga konserten äntligen faller på plats. Konserten avslutas med låten ”Blood On Me” och bakgrunden på scenen skiftar i rött. Nu gör det inte så mycket att låten är lång eller att det tar tid för den att byggas upp. Hela bandet ger av sig själva, Sampha ger definitivt av sig själv och publiken gör likaså. Det blir ett fint avslut på vad som kändes som en lång startsträcka. 

/ Stella Svärd

Tems
Scen: Azalea

Förväntan ligger i luften när Tems, en av Nigerias största artister, för första gången ska uppträda i Sverige. Framför scenen har ett gäng trogna fans samlats och när klockan närmar sig halv sju är det proppfullt framför Azalea-scenen. Ett stiligt band i beiga och vita kläder gör entré och en förinspelad röst spelas upp. Det hörs direkt att det är Tems som pratar. Hennes röst är speciell – den rymmer både smärta och glädje på samma gång. I inspelningen tackar hon människor som spelat stor roll i hennes liv. Kort efter äntrar hon scenen med en självklarhet. Publiken är redan i extas. Det syns att sångerskan njuter av ögonblicket när hon hälsar på den stora folkmassan och frågar om de är redo att ”have a good time”. En kvinna som väntat längst fram vid räcket vevar Nigerias flagga högt och sångerskan ler stort. 

Timmen som följer går alldeles för fort. Med fin uppbackning av bandet ger Tems allt. Hon bjuder in till känslornas fest och varje fras hon sjunger träffar rakt i hjärtat. Hon framför äldre låtar som ”Burning”, ”Replay” och ”Mr Rebel” och väver ihop det med bland annat ”Love Me Jeje” och ”Wickedest”, båda från det nyligen släppta albumet ”Born in the Wild”. Tems håller publiken nyfiken och hon tappar aldrig tempot, inte ens när pulsen tas ned och stämningen blir mer åt det melankoliska hållet. När hon sjunger starka rader som ”My mind running to the other side when it’s time to live my life then it tries to take me out” från publikfavoriten ”Free Mind” känns det både smärtsamt och hoppfullt.

Det blir tydligt hur mycket hennes musik betyder för de som är på plats. Den som aldrig hört henne innan kan nog tro att hon har en lång karriär bakom sig. Det bryter nämligen ut allsång i nästan varje låt. Men hennes första album ”For Broken Ears” släpptes för bara fyra år sedan. Tems är en skicklig låtskrivare. Hon lyckas göra kärlekslåtar som aldrig är tråkiga och som alltid är relaterbara. Dessutom gör de sig ännu bättre live eftersom sångerskan inte bara är musikalisk och en duktig dansare, hon är även uttrycksfull och charmar publiken gång på gång. Kvällens gulligaste ögonblick är när hon pekar ut killar i folkmassan, ber om deras namn och sjunger kärleksfullt till de. Alla rodnar, inte minst ”Zachary” som får särskild uppmärksamhet. Den nigerianska flaggan som vevades högt i början av showen har mot slutet av konserten hamnat över Tems axlar. Under kvällens sista låt, ”Me & U”, har hon hela publiken i sin hand. Trogna fans och nyvunna lyssnare, Tems lyckades fånga dem alla. 

/ Stella Svärd

Foto: Anastasia Baranovskaia