Av Pontus Gustavsson.
Jag valde på förhand att inte läsa någonting om torsdagens spelning med Petter för att inte förstöra överraskningsmomentet av kvällens låtval (fredag 15:e november). Någonting jag också hade bestämt mig för sedan tidigare var att ett sådant här ambitiöst projekt som att leverera rap över Sveriges Radios Symfoniorkester automatiskt borde hyllas nästan oavsett slutresultat. Men självklart var också förväntningarna inför kvällen skyhöga. Och publiken i Berwaldhallen var under fredagkvällen uppenbarligt taggade på detta exklusiva tillfälle.
När Petter i helsvart glider in på scen tillsammans med dirigent Hans Ek jublas det i hela lokalen. Från parkett rad tio får jag sedan se konserten dra igång. Bakom sig förutom Sveriges Radios Symfoniorkester har han självklart sin vän och kollega DJ Sleepy men också vokalisterna Mogge Masayah och Linn Segolson. Petter ser till en början ut att vara lite nervös framme vid scenen, vilket inte är helt oförståeligt. Men han växer sig in i rollen efter ett par låtar. Symfonikerna spelar Wendy Renes klassiska låt After Laughter som kanske gjorts mest kända via Wu-Tang Clans låt Tearz. Annars blandas det bra med gammalt och nytt, även om fokus ligger på det något nyare materialet.
Det lämnas plats för bland annat Håll om mig, Stockholm i mitt hjärta, Det går bra nu, Natt & dag, Så klart!, Repa Skivan, God Damn It, Gryning, och Kärleksaffär. Bäst blir spelningen på spåren Längesen, en låt som förmodligen aldrig gjorts bättre och där Linn är helt fantastisk, precis som resten av hennes insats under kvällen. Stycket görs avskalat och snyggt med harpa och stråkar. Även klassikern Fäller en tår gör sig strålande i detta format och sticker ut med sitt pampiga intro precis som på Mikrofonkåt.
Någonting som också känns genomarbetat är mellansnacken som stundtals känns som stå upp-rutiner. De som har sett Petters pågående föreläsning om sin karriär känner igen delar av historierna. Åhörarna får höra om hans resor till Italien, övergången från engelska till svenska språket, tidiga textskrivarstapplanden, sin londonvistelse i unga år och finkulturella publikflört med Goethes bok Den unge Werthers lidanden.
Några låtar som jag tror hade fungerat strålande och som jag saknade var originalversionen av Vinden har vänt, En liten snubbe med sina pampiga stråkar och den melankoliska favoriten Samma, samma. Men trots några tveksamma låtval är det en fantastisk kväll som avslutas med att Petter blir inropad fyra gånger och bjuder på publiken på Alla vet en extra gång. Nu väntar man bara på att artister som Timbuktu och Ken Ring ska få möjligheten att rama in sina låtar i en liknande miljö.
Foto: Camilla Cherry
