När Nicki Minaj besökte Stockholm för tre år sedan slutade det med stor besvikelse. Den abrupta spelningen påminde mer om en Silja Line-kryssning än något värdig en rappare som precis påbörjat en kometkarriär och bara något år tidigare skrivit en monster-vers (pun intended) på en av modern tids absolut bästa hiphopskivor. År 2015 är Onika Tanya Maraj mer än bara pop- och rapdrottning – hon är en ikon.
Och denna gång ska hon leva upp till förväntningarna.
Att eviga r’n’b-hunken Trey Songz agerar förband kan tyckas konstigt, men det är inte något Nicki lär klaga på. När han skanderar ”who’s coming home with Trigga?” är det inte många som inte hoppar, skriker och viftar med sin iPhone-fria hand. Och även om det är just den skrälla kvinnokören som är det enda som hindrar undertecknad från att somna med ansiktet i chipspåsen verkar de allra flesta uppskatta det alldeles för långdragna förspelet. Till och med innan tröjan åker av.
När Nicki väl äntrar scenen gör hon det med den första låten på den senaste skivan. Det är ett oväntat, försiktigt och på så sätt vågat sätt att starta en världsturné med låtar som ”All things go”, ”I lied” och ”Crying game”. Men är man så karismatisk går det förstås alldeles utmärkt. Att Nicki har fullständig kontroll är tydligt och sättet hon leker med kontraster är inget annat än imponerande. Den explicita sexigheten i akt två följs av en gåshudsframkallande kavalkad av bossighet, med låtar som ”Lookin’ ass”, ”Want some more” och ”Did it on em”, utan att missa en stavelse i den kvicka rappen.
Att delar av showen går på automatik är förstås svår att inte notera. Den andra halvan är mer som en gigantisk fest till tonerna av ”Starships” och det är just denna del som man som hiphoplyssnare gärna klarar sig utan, även om det alldeles uppenbart höjer konserten i sig. Playback-delarna kompenseras dock med att Nicki stundtals visar att hon faktiskt kan använda sin röst, som på härliga ”Pills n’ potions” och ”Grand piano”, där hon (mer eller mindre) vågar sjunga ut.
Det är tydligt att tröskeln mellan ballad, pop och rap är obefintlig och det är just detta som gör Nicki Minaj så speciell. När vi tittar tillbaka på hennes karriär kommer hon vara svåröverträffad i sin självklarhet som både popdrottning och rapstjärna. Om det ens finns någon utmanare.
Bästa låt: Sättet som Nicki framför ”Lookin’ ass” är så skarpt och självsäkert att jag får rysningar när beatet droppar. Den efterföljande rap-akten var helt klart kvällens höjdpunkt.
Detta minns vi: Linus från Nacka! Det annars rätt trötta knepet att ta upp två skakiga fans på scen blev otroligt lyckat. Med fluorescerande färg i hela det grimaserande ansiktet gjorde han sitt bästa för att fylla sin uppgift att hajpa publiken och sjunga med på scenen.
Publiken: Till absolut största del unga tjejer. Trots att golvet inte lyckades fyllas gjorde Globen ett bra jobb denna kväll. Allsången i ”Pills n’ potions” var fin och öset i house-partierna var av Summerburst-klass.
// Malkolm Landréus
Foto: Melika Zakariae
