Med sitt unika sound och kraftfulla persona, var det en Lauryn Hill i sitt esse som vi fick uppleva på måndag kväll i Stockholm. Trots den beska kritiken hon har fått utstå, bland annat för extrema förseningar och sprucken röst, går det inte att förneka varken talang, stjärnglans eller den artistiska intelligensen hon besitter efter gårdagskvällens spelning. En makalöst bra show vars eftermäle lär eka länge. Det bjöds på en otroligt mäktig och stark röst vid sång, samt ett avancerat rap-flow som få MC:s av idag kan mäta sig med. Helt enkelt den optimala kombinationen av det jag vill se från Ms. Lauryn Hill.
Trots att spelningen inledde med vad som exponerade tekniska problem med ljudnivåer, förbättrades detta i takt med ”Forgive Them Father”, ett framförande som förhöjde energin inne på arenan. Det var en märkbar del av spelningen där texten hade utvecklats med ett tillhörande visuellt budskap om polisbrutalitet. Därefter var det bara att njuta av intrycken genom både musik och tal, något som visade en påtagligt ödmjuk och berörd Lauryn Hill.
Visserligen har också en stor del av kritiken riktat sig mot de förändringar som gjorts på de klassiska låtarna, men det var genom dessa ändringar vi fick ta del av hennes konstnärlighet. För när ”Ex Factor” inleddes lät den så pass annorlunda att det kändes som att jag hörde den för första gången, samtidigt så pass lik att jag kände den djupgående originella känslan i låten. Förstår ni ens hur bra man måste vara för att lyckas med det? Dessutom visade sig publiken att vara minst lika imponerad och när man inte trodde att det kunde bli bättre inledde Lauryn Hill den sista delen av spelningen och publikens extas var optimal. Låtar som ”Killing Me Softly” och ”Ready or Not” levererade explosivitet som fick publiken att bubbla över och ta ton i fullmatad allsång.
Lauryn Hill är en artist i världsklass, så mota alla kritiker som har överskuggat hennes briljans. För en dag kommer alla vi som har varit lyckligt lottade nog att få uppleva henne live att föra historien vidare. Historien om legenden vi kallar Ms Hill!
Bästa låtar: ”Doo Wop (That Thing)” och ”Killing Me Softly”.
Det här minns vi: De ödmjuka talen om syftet med turnén och vad musik betyder för henne.
Publiken: Olika generationer som tillsammans bjöd på en god stämning.
/ Sofia Yohannes
Foto: Nima Shams
