Jag har aldrig varit på en rockkonsert, men Miguels spelning är nog det närmsta jag kommer komma. Med ett liveband helt klädda i vitt äntrar den självutnämnda sexguden scenen till publikens extas. Det är andra gången han står på scen i Sverige. Ett någorlunda fyllt Annexet lyser plötsligt upp och all den energi som fansen har sparat till Los Angeles-sångaren börjar sprida sig i lokalen. Miguel inleder med album-introt ”a beautiful exit”.
Visserligen har hans senaste album ”Wildheart” ett rockigt sound. Men det här är som att slängas in i en rockkonsert – och publiken hänger inte med. Miguel är mittpunkten, och han ska vara det. Ikväll verkar han dock inte bry sig om att ta med fansen på resan. Jag noterar ganska snabbt att det här kommer bli en såndär konsert där artisten gör sin spelning efter schemat utan vara i nu:et och interagera med publiken – ge den där personliga touchen som för många är så viktig. Långt in på konserten är det enda han har sagt utanför manus något i stil med ”Stockholm, are you ready for tonight?”. Miguel gör knappt något för att verkligen se sin publik. Han ger oss pepptalk och inspirationsfraser, men ingenting mer.
Stundvis med bar överkropp, bränner av såväl gamla som nya – mest nya – låtar från ”Wildheart”. Återigen tar rocken över. Röda ljuseffekter mixas med en rymdlik bakgrund parallellt med att musikens tempo letar sig ner i lugnet med små, jämna mellanrum. När gamla spår som Adorn, Quickie och How Many Drinks kommer på sätts publikens energi, liksom min, återigen igång. Jag får mig uppfattningen om att det inte bara är för att det här är favoritlåtarna – utan för att Miguel lugnat ner sig lite på scen så att resten av oss inne på Annexet också får ta plats. Men så kommer den igen, rocken. Och den finns med i exakt alla låtar Miguel betar av under sin Sverige-spelning denna fredagskväll. Att han juckar mot micken, tar av sig tröjan och kallar oss i publiken för ”Dirty Muddafuckas” tåls att nämna men är inget nytt för artisten i fråga. Efter konserten kommer jag på mig själv med att sakna många av de låtarna han har med andra artister. Ytterligare en påminnelse om att spelningen mestadels är egocentrisk. Den osar ”Sex, Drugs & Rock’n Roll”. Hellre skulle jag ha sett Rock’n Roll bytas ut mot R’n’B – med kanske en liten touch av rocken.
Bästa låt: ”Sure Thing”. Miguel bjöd in publiken till allsång och vi sjöng vartenda ord. Äntligen.
Detta minns vi: Efter paus/ tekniskt fel med en panikslagen ljudtekniker och någon som tar av Miguel hans öronsnäckor väljer han att hoppa ner till publiken. Troligtvis inte planerat – snarare problemlösning för att vinna tid innan öronsnäckorna är på igen. Kul för de allra trognaste fansen längst fram som skrek öronbedövande i micken.
Publiken: Ganska energilös i kontrast till vad som hände uppe på scen. Stundvis flög mobilkameran upp. Sång och jubel likaså.
// Leah Deriba
Foto: Melika Zakariae
