Av Mia Andersson.
Ett eskalerande stön ljuder ut ur högtalarna på Arena och av bara den anledningen vet man att man hamnat på rätt konsert. Tjejerna har samlats vid scenkanten, i händerna håller de rosor och skriker passionerat när Miguel glider in på scenen. Med ett par Michael Jackson/Prince-lika danssteg charmar han oss och från första stund osar det sex. När sedan låtar som ”The Thrill” och ”Use Me” spelas kan man nog lugnt säga att han påverkat såväl alla tjejer som killar i tältet. Knäna är lite mjukare och folk ler nyckfullt mot varandra, så även Miguel som blir mer och mer avslappnad. Det är ett fenomen man sällan upplever någon annanstans, för är det på någon plats artister visar tvättäkta tacksamhet och blir avslappnade så är det på Roskilde. Miguel visar det genom att bli mer personlig med anekdoter och budord. Dessutom leker han med sin publik som gång på gång fyller ut hans refränger acapella och skapar en magisk känsla i tältet.
Man hade kunnat tänka sig att detta skulle bli en spelning då publiken väntar på att den där hitlåten-man-kan-sjunga-med-i ska komma. Istället blir en låt som ”Pussy Is Mine” ett starkt minne med hjälp av Miguels, låt oss säga, inlevelse. Men i själva verket håller Miguel och hans band en så hög kvalité att det inte spelar någon roll vilken de spelar, även om publiken självklart blir begeistrade när ”Do You” och ”Kaleidoscope Dream” spelas. Allt eftersom låtarna passerar desto mindre kläder har Miguel också kvar och snart står han med bar överkropp till publikens stora förtjusning. Han kan inte kallas pryd i sina rörelser och inte heller när han smeker sig själv söderut. Och om jag för ett par dagar sedan såg killar som dreglade till Rihannas snarlika framtoning så är detta tjejernas tur. Vemodet över att festivalen är inne på sina sista timmar är en tyngd som vilar över oss alla. Men när jag står på Miguels konsert känner jag vilket värdigt slut han ger detta året. Jag behöver ingen monsterbokning som Kraftwerk, detta slår deras syntar i hästlängder. Konserten avslutas med en publik som sjunger i kör till ”Adorn” och Miguel hämtar ivrigt sin telefon för att föreviga denna stund.
Foto: Dennis Bärlund
