När det kommer till kärlek och relationer har hon en låt för exakt varje stadie du möjligtvis kan genomgå. Namnet på turnén beskriver Mary som the ”Queen Of Hearts” och går hand i hand med temat för kvällen: Kärlek och relationer men även att sluta bry sig om negativitet och skitsnack, ett budskap hon trycker extra mycket på. Hennes ord blir trovärdiga i och med att hon gör entré efter att skärmen visat en rad löpsedlar som inkluderar skandaler kring henne själv; från skilsmässa till skattefusk och stämningsansökningar. Förutom att hon är en levande legend och en av de absolut bästa inom sitt område är hon inte ute på turné för att festa loss med publiken. Mary gör det som känns bäst för henne och hon vill sätta musiken i ett sammanhang; bygga upp en röd tråd, läxa upp snubbar och stötta kvinnor.
Mycket av det hon framför denna kväll går i linje med hela hennes karriär och är ”for the ladies”. Hon har varit med tidigt 90-tal och musikutbudet är brett och hon lyckas blanda nya och äldre låtar på ett personligt sätt. Övergångarna är snabba, allt sätts i en kontext som hon kan relatera till eller sprida kunskap om. Den senaste ”Thick Of It”, klassikern ”Real Love” och låtar som ”Good Woman Down”, ”I Can Love You”, ”My Life”, ”Take Me As I Am”, ”Not Gon’ Cry”, ”The One”, ”Be Happy”, No More Drama” och slutligen det vi alla väntat på; ”Family Affair” framförs under kvällen. Vid ett tillfälle sätter hon sig ner på en stol för att läxa upp varendaste man som befinner sig i Annexet. Summering av Marys predikan är: Om du vill höra en kvinna säga de tre orden så måste du: Backa henne och ha hennes rygg genom allt, bli inte avundsjuka över hennes självständighet samt höj aldrig någonsin din hand mot henne. Mary J. Blige erhåller en galen star quality, rösten är fantastisk och ett lyckorus uppstår i hela kroppen bara av att se henne på scen. Men under hela kvällen har hon ändå en viss distans till publiken. Hon bryr sig inte om de kan låtarna eller om de ens blir hypade. Kanske beror det på att hon kan sitt värde och är inte i behov av att mjölka fram reaktioner hos publiken. Hon är Mary J. Blige, The Queen Of Hip Hop Soul och gör precis som hon vill. Blir hon inlevelserik under ett framförande och känner för att lägga sig på golvet så gör hon det. Visst saknade jag låtar som ”911”, ”Be without you”, ”One Love” och ”Mr Wrong”, men Mary gör det Mary vill och det är faktiskt därför hon har tilldelats och behåller titeln ”Queen”.
// Mariana Benyamin Sir
När The Queen, Mary J. Blige, avslutat sitt magnifika set får vi efter en kort paus se och höra “kungen” i turnékonceptet, då akt två tog vid. Hos flertalet fanns spänd förväntan på Maxwells framförande då hans Berns-gig (2009) för evigt etsat sig fast i medvetandet hos huvudstadens soulälskare. Gick det att leva upp till ett av 00-talets mest omtalade spelningar? Rent musikaliskt prickar Maxwell så klart rätt med ett band som har både funkig groove-känsla och nerven för att beröra rakt in i våra hjärtan. Arenaformatet visar sig relativt omgående vara mer svårbemästrat för Maxwell, som trots det excellent bandet och magisk röst, inte på allvar fångar publikens uppmärksamhet från kravallstaket till barmyller längst bak i konsertlokalen.
Det är graciöst och vackert att beskåda men scenspråket från Maxwell är för mig något tillintetsägande trots stämningsskapande 70-talskänsla och frekventa Prince-anspelningar. Det blir under Maxwells knappt femton låtar långa set, växelvis glimtar från en karriär som spänner över 20 år, höjdpunkter från debutskivan (“Ascension” och “Dancewitme”) samt från “BLACKsummers’night” (“Bad Habits” och avslutande “Pretty Wings”) och senaste “BlackSUMMERS’night” . Bäst under kvällen är live-versionen av “This Womans Work” med märklig svensk översättning av texten på videoväggen bakom….? Maxwell skulle i mitt tycke inlett spelningen som första akt medan Mary J säkerligen hade kryddat besökarnas lördagkväll med en energiboost av känsla, budskap och mer varierad diskografi mot slutet. Maxwell framstod i mina ögon, trots en mycket bra spelning, på sin höjd som en kronprins bakom en stark drottning, båda sprungna ur 90-talets magiska neosoul-generation.
// Tobias Carlsson
Bästa låtar: “Real Love”, “Family Affair” och “No more drama” (Mary J. Blige) samt “Ascension” och “This Womans Work” (Maxwell).
Detta minns vi: Inlevelsen hos Mary under “No More Drama”. Det var äkta och hon menade varje ord. Gåshud gånger 100.
Publiken: Blandad, utspridd och ganska lugn. I och med att Mary J. Blige och Maxwell har varit relevanta under dryga 20 år är det klart attderas fanskara består av olika åldersgrupper.
Foto: Melika Zakariae
