Av Malkolm Landréus.
Senast Macklemore och Ryan Lewis besökte Stockholm var det ungefär 350 personer i publiken. Fredagens show i Globen, som fick flyttas från tilltänkta Annexet på grund av biljettrycket, bestod av närmare 7000 personer. De var fler, de var yngre, och de hade betydligt gällare röster. Men framför allt så älskade de Macklemore.
Det är inte svårt att förstå varför. Med sin kompromisslösa ärlighet och genuinitet är Macklemore en person som både inspirerar och berör med sin musik, samtidigt som han besitter en hög grad av självdistans och humor. Något som tar sig uttryck i hans mångfacetterade tematik. På samma sätt som han bygger broar över det världshav som ryms mellan melankoliska ”Otherside” och flamsiga ”And We Danced”, får han övergången mellan tårar och dans att gå obemärkt förbi.
Just den känslan präglade stora delar av showen i fredags. Man slets mellan höjdpunkter som var både pompösa och känslosvallande. Radiohitsen ”Can’t Hold Us” och ”Thrift Shop” fick föga överraskande hela arenan att skaka. Allsången till ”Same Love” var genomvacker och den stiliga övergången från a cappella-versionen av ”Otherside” till ”Starting Over” en av de mest minnesvärda stunderna för kvällen.
Macklemore berättar tidigt om sina problem med måttlighet i form av alkohol och droger. Tyvärr präglar det även hans artisteri. Mellansnacken mynnar ofta ut i långa, smått mytomaniska berättelser som förvisso är underhållande i all sin orimlighet, men också bidrar till att showen blir ryckig och tar utrymme från musiken. Även predikningarna som förekommer blir på gränsen till pretentiösa, vilket är synd då duons musikaliska alster och historia talar för sig själv.
I regel går hiphop och intimitet hand i hand när det gäller livespelningar. Men Macklemore och Ryan Lewis är mer show än hiphop. Och det var en show som hette duga. Trots att verserna bitvis drunknar i Globens enorma ljudkuliss gynnas Ryan Lewis bastanta produktioner och Macklemores utpräglade scennärvaro av den väldiga atmosfären. Detta gör sig allra tydligast i kvällens sista nummer där publikhavet för andra gången i ordningen går lös till ”Can’t Hold Us”. Ray Daltons skönsång ackompanjerar en utspringande Macklemore iklädd AIK-tröja och svenska flaggan i högsta hugg. Bollar rasar från taket, glitter och rök sprutar vilt från scenen och Ryan Lewis springer ner från sitt bås för en triumferande stage dive. Kvällens klimax är uppnått.
Kort efter att Seattle-duon lämnar scenen drar James Browns ”I Feel Good” igång. En känsla som summerar kvällen på ett utomordentligt sätt och håller i sig långt efter att svetten har torkat.
Av Malkolm Landréus
Foto: Eliz Rosenholtz
Press 
