Av Malkolm Landréus.
Det är något speciellt med Berns salonger. De fantastiskt vackra lokalerna skapar en inramning som sällan lämnar en besviken. Så skulle det inte bli denna kväll heller. Dag två av Red Bulls weekendfestival bjöd på ännu en uppvisning av svensk hiphop i sitt esse.
Schemat och reklamstolparna som utsmyckar stora delar av Stockholm förtäljer ”Lorentz & Sakarias, 1999 och Mack Beats + Guests”. Vid det här laget vet vi att Mack Beats har en hel del vänner – och de är alla rätt duktiga på att rappa. Men det som först bryter bakgrundsmusiken som ackompanjerar det sorlande minglet i den ännu mörklagda lokalen är den subtilt vackra pianoslingan som tillhör ”Modus vivendi”. Med DJ Taro vid mixerbordet smyger Simon Emanuel och Dida ut i mörkret och framför sin korta men stilrena låtrepertoar som även innefattar låten ”Bedövad”. Förståeligt nog blir det hastigt, och personligen ser jag mycket fram emot att få se den låtkatalogen utökas så snart som möjligt.
Publikmassan tilltar och entusiasmen ökar när Taro byter plats med Mack Beats bakom spakarna. Iklädd en Zlatan-tröja står det tidigt klart att han har med sig sina bästa lagkamrater. Totalt får vi avnjuta 12 av Sveriges just nu hetaste artister i sin genre. Jag skriver artister, för det var inte enbart rappare på plats denna kväll. En av kvällens absoluta höjdpunkter är när sångfågeln Julia Spada sjunger ut i ”Lägg dig ner”, som till och med överträffar den fantastiska albumversionen. Med det sagt fanns det egentligen ingen som lämnade en besviken. Energin är på topp från JaQe som är först ut, till omåttligt populära Grillat & Grändy och Ison som avslutar. Trots att spelningen blir lite spretig och det tekniska inte klickar helt, överskuggas det av den enorma musikvåg som sköljer över åhörarna. Svensk hiphop vilar på en stabil grogrund av kärlek och trots det något glesa publikhavet lyser den ömsesidiga kärleken igenom på ett sätt som ingen kan blunda för.
Just ömsesidig kärlek är något som präglar resten av den här kvällen. Trots att Lorentz & Sakarias ligger några snäpp högre upp på pop-skalan än tidigare gäster, är det en högst personlig och vacker show som fyller Berns ljudkuliss ända upp till den massiva ljuskronan i takets mittpunkt. Det är tydligt men för mig något överraskande hur pass dyrkade den unga duon faktiskt är. Men efter den här kvällen förstår jag. Med lysande publikinteraktioner som allt som oftast bemöts med rungande allsång ska man också berömma killarnas förmåga att leka med instrumentalerna. Ackompanjerade av en precis lagom framstående trummis och en hypnotisk lasershow tillsammans med känslan för ljudbildens framtoning kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten. Enda snedsteget är att storslagna ”Garbo, Astrid & Taube” inte får avsluta showen. Det var en hejdlöst fin upplevelse som förtjänade att få vara sista minnesbilden från denna kväll.
Foto: Malkolm Landréus
