Alla som följer Machine Gun Kelly vet att liveshowerna är en stor del av hans artisteri. Om inte annat blir det väldigt tydligt denna kväll. Tillsammans med sitt band lyser han av passion och en outtömlig energi som är på gränsen till ohälsosam. Från den mäktigt fina inledningen med ”Spotlight” till avslutande ”Merry Go Round” – och en hel del ös som ryms där emellan.
Ibland är det svårt att veta vad MGK helst vill vara, Clevelands arvtagare efter Bone Thugs-N-Harmony eller en avlägsen medlem i Blink 182. Gitarrspelandet och mickstativet av skelett och en pistol talar för det senare, men svaret ligger förmodligen någonstans i mitten. Och det är en balansgång som Kells, för det mesta, klarar förvånansvärt bra. Detta trots ett högst normalbegåvat framträdande av just Blink 182’s ”All the small things” under showens mitt. En låt som föga förvånande är Kells barndomsfavorit.
Som hiphopskalle kan man inte låta bli att känna sig kluven till en show som i mångt och mycket är rock kryddat med rap. För just den genrefördelningen blir extremt mycket tydligare live än på skiva. Låtar som ”World Series” och omåttligt populära ”Till I Die” får en lite mer elgitarrsvänlig framtoning. Det ska dock sägas att det inte på något sätt blir dåligt, hela showen är tajt genomförd och liveinstrumenten tar aldrig över för mycket. En av årets bättre spelningar.
Bästa låt: Draget i ”Wild Boy” och ”Till I Die” måste förstås nämnas, men personligen träffade öppningen med ”Spotlight” helt rätt.
Detta minns vi: Energin överlag var fantastisk och utförandet ett minne i sig.
Publiken: Tappade lite i mitten men överlag otroligt peppade och ”MGK!, MGK!” skanderades i praktiskt taget varje låtpaus.
// Malkolm Landréus
