Torsdagens mest kända hiphop-akt Loyle Carner tar en självklar plats i Slottsskogen. Den 29-årige rapparen från södra London är helt trygg i sig själv och utstrålar en stark glädje och närvaro. Det är fullt framför Azalea-scenen när han delar ut guldkorn efter guldkorn från sin välskrivna låtkatalog. Det är tryggt att höra en rappare som Loyle. Han framför bra och smarta texter med ett skickligt flow. Det framkommer särskilt starkt under låtarna ”Hate” och ”Georgetown”. Båda är från hans tredje och senaste album ”Hugo” som växte fram i takt med att han förlät sin pappa för att inte ha varit närvarande under hans uppväxt.
Under konsertens tredje låt ”Ain’t Nothing Changed” lockar Loyle fram solen och han får alla att applådera mot himlen. I hans varma framtoning finns också ett stort allvar och det präglar hela konserten. Loyle rappar inte om ett kreddigt kändisskap. Snarare tvärtom. Han rappar ärligt ur hjärtat och berättar om sitt liv som ung svart man i England, om att växa upp i en vit familj, om att bli pappa i tidig ålder, om att behöva vara pappa till sin egen pappa, om toxisk maskulinitet och om känslor som inte får visas. Men det är just att visa känslor som han gör och det är en av hans största styrkor.
Halvvägs genom konserten är det dags för favoriten ”Still”. Publiken sjunger känslosamt med i refrängen och det uppstår en rörande call and response. Loyle berättar att det är hans personliga favoritlåt. Det tog flera år innan han vågade släppa låten då han var rädd för vad alla skulle säga, berättar han och fortsätter att dela med sig av sin uppväxt. Att passa in var svårt, han vågade till exempel inte gråta framför sina vänner och han berättade aldrig för någon vad han faktiskt kände. ”Fuck toxic masculinity” ropar han och uppmanar publiken att vara sanna med sina känslor.
Publiken består i majoritet av killar mellan 18 och 30 år och det känns hoppfullt att dom är där just idag och får höra just detta. Längst fram vid scenen står en kille i röd fotbollströja och rappar med i varje ord. En annan kille blir utvald av Loyle och dedikeras en låt. Återigen är närvaron stark. Mellan låtarna dansar Loyle runt på scenen, går in i musiken och in i sig själv. Han tar sig tid att lyfta bandet och att ta in folkhavet. Ena sekunden pratar han känslosamt om sin son och andra sekunden drar han skämt som får alla att skratta. Samtidigt upprätthåller han den allvarliga tonen och pausar uppträdandet för att prata om de våldsamma upplopp som pågår i London just nu. ”Fuck the far right” säger han och hela publiken jublar. När sista låten ”Ottolenghi” spelas och han rappar om den lilla flickan som undrar om solen kommer att skina igen blir publiken tydligt berörd. Solen som han lockade fram i början av konserten har stannat och precis som Loyle värmer den publiken långt efter att sista refrängen har klingat ut.
/ Stella Svärd
Foto: Anastasia Baranovskaia
