Ända sedan brödraduon Lorentz & Sakarias utvecklades till två fristående solokarriärer har framförallt den förstnämndas status höjts till en nivå som är få blandbarn av pop och rap förunnat. Han har inte mest spelningar eller streams i paritet med akter som t.ex. Hov1, men Lorentz har en känsla och musikalisk verkshöjd av en helt annan kaliber. Det mesta är lågmält och nästan sublimt, allt utom musiken i sig. I samma anda går kvällens spelning på Annexet, huvudpersonens största egna spelning på hemmaplan hittills.
Det som gör att Lorentz sticker ut är förutom rå talang att han har en tydlig artistisk vision. Mycket är likt spelningen på Stay Out West i somras – setlisten, scendekoren med ett kalt vitt träd i bakgrunden som fungerar som en accessoar i en för kvällen filmisk ljusshow. Det är mörkt, knappt så att man under hela kvällen ser Lorentz ansikte, och det går precis i linje med hans approach. Lågmäld utåt – provocerande kaxig, självömkande och naken i sina texter. En introvert narcissist, om man så vill.
”Baby jag älskar när du sitter på mitt face, då känns det som att allt kommer bli okej” sjunger han i öppningslåten ”Fiona” från senaste albumet ”Lycka till”. Det är också kvällens tydliga fokus då i princip hela skivan får ta plats live, även oväntade inslag som ”När allt det här är över” och ”Glad för mig”. Låtar som kanske inte är optimala för ett live-set, men i Lorentz filmiska narrativ känns det bara så rätt. Upplägget är enkelt och snyggt, där nämnda inslag blandas med bangers i form av nya favoriterna ”Schnip schnip”, förstärkt av lika enkel men mäktig pyroteknik, och ”Be för mig”, den senare i en otroligt snygg mix med Madi Banjas ”Du och jag”.
Trots att Lorentz show är sparsmakad och mellanspelen obefintliga räcker hans närvaro och texter för att skapa en kontakt som känns intim och äkta. Även om den är introvert. Det kanske tydligaste exemplet, som också är kvällens höjdpunkt, är framförandet av ”120 euro”. Den ödesmättade klagosången förstärks enormt av hur CEO, Madi Banja och Lorentz går runt på scenen och kvider ur sig autotunedränkt sång medan de kramas och håller om varandra.
Det ska också sägas att Yamamoto är den artist i Sverige som bäst klarar av att hantera autotune live. Det finns alltid en balansgång mellan att säkra upp med playback i de svårare partierna, eller att gå för det och sjunga ut. Det senare blir oftast sämre men vägs upp av ambitionen. Lorentz har numera så pass bra kontroll över effekterna att han tillåts trycka ifrån när han får känsla och det händer flera gånger under kvällen.
”Det här var min bästa spelning i mitt liv”, avslutar han efter att ha bränt av ”Du och jag” i sin helhet, gett smakprov på ett nytt samarbete med bundsförvanten Madi Banja och svävat ut där han hör hemma: bland ”Molnen”. För precis som med Mwuana så räcker det med att Lorentz spelar sina kärlekslåtar för oss, även om vi knappt kan se honom.
Bästa låt: “Robyn Fenty” är svårslagen live och när man får se Jaqe rappa sin vers i ”Där dit vinden kommer” pirrar det lite extra, men personligen var det framförandet och samspelet i ”120 euro”, med sin känsla av ett avtagande ecstacy-rus som fastnade mest.
Detta minns vi: Varför vi älskar Lorentz så förbehållslöst som vi gör.
Publiken: Kanske var det den tidiga starttiden (20.30) som gjorde att publiken, trots lördagkväll och ung medelålder, inte riktigt kom upp i den decibel-nivå man hade förväntat sig.
/Malkolm Landréus
Foto: https://www.instagram.com/linda483/
