Konsertrecension – Ladies First på Dramaten, Stockholm

Av Malkolm Landréus.

Förra månaden såg vi svensk hiphophistoria skrivas när Latin Kings hyllades på Hamburger Börs. Denna kväll var det dags igen – av flerfaldig betydelse. Det var inte bara den första hiphopspelningen i Dramatens 226-åriga historia. Det var också en historisk kväll för genrens kvinnliga utövare. Och den sålde slut på rekordtiden 27 minuter.

Det har visserligen tagits steg innan. Så sent som förra året intog Petter Berwaldhallen och Timbuktu har uppträtt både på Konserthuset och Nobels fredspriskonsert. Att hiphopen har tagit sig in i finkulturens Mecka är stort. Men att man gör det med kvinnlig trupp är ännu större. Det är ett faktum som varken bör eller går att bortse ifrån.

Med den enormt uppskattade remixen på ”Knäpper mina fingrar” som både symbolisk och kronologisk ryggrad och Linda Pira som överhuvud fanns både stor förväntan och lite ovisshet kring vad kvällen skulle bjuda på. Vi pratar trots allt om ett gäng där de flesta knappt har släppt eget material ännu. Men ovissheten skulle snabbt slå över till förtjusning. Från stunden Kumba går ut och flowar felfritt över ett av förra årets fetaste beats, ”1Train”, och Rosh slår andan ur Dramatens publik med sin kompromisslösa attityd och självsäkerhet så vet man – det finns ingen anledning till oro. Det är bara att luta sig tillbaka i teaterhusets bekväma sittplatser och njuta.

Och njöt gjorde man verkligen. Man njöt av att höra Seps röst fylla varenda balkongnivå med supervackra ”Believe” och man njöt av att se Rawda och Gabbe (14X) göra ännu ett imponerande framträdande med Masse-producerade ”Se mig gå upp”. Man njöt av Joys kaxiga bars, Cleos sedvanliga pondus och Revolution Poetrys knivskarpa ordlekar som berättar mer om samhället än hundra ledarsidor tillsammans. Ja, det var inte mycket som inte var bra denna kväll. Visst hade man velat höra mer från Sabina Ddumba, t.ex. versen som knockade hela Hamburger Börs senast, och visst hade Julia Spada fått bättre respons med ”Lägg dig ner” än relativt nysläppta ”Reptile mission”, men man kan inte få allt här i världen.

Och med tanke på hur kvällen avrundades spelade det mindre roll. När huvudpersonen Linda Pira kliver ut i rampljuset och framför en lysande jazzversion av ”Playa” tillsammans med Dani M och en tremannaorkester är publiken inte sena med att visa sin förtjusning. För kanske första gången live visar hon också att hon har en lysande sångröst, om det nu var någon som glömt eller missat det. Självklart är även vapendragaren Stor på plats och obligatoriska ”Bang bang” och ”Rom & kush” får nävarna att lyftas mot taket för första gången under kvällen.

Jag ska villigt erkänna att jag inte har en aning om hur det brukar se ut på Dramatens tillställningar. Jag vet inte heller vart Gustav III ligger begravd. Men jag inbillar mig att inte ens han kunde ligga still när kvällens aktörer samlas på scen för att riva av ”Knäpper mina fingrar”-remixen. Till stående ovationer och uppskattningsvis 10 minuters applåder och jubel får truppen tackas av inte mindre än tre gånger innan publiken är nöjda. Ett faktum som belyser spelningens enda stora svaghet – den var alldeles för kort. Precis som de flesta oförglömliga stunder.