Av Özgür Kurtoglu.
En inramad tavla står med på scenen när Labyrint går ut inuti Debaser Medis strax efter att midnattslaget tickat bort Sveriges nationaldag, och när konsertlokalen fyllts så mycket som den kommer att kunna fyllas ikväll. Den inramade tavlan innehåller albumomslaget till Labababa och en liten plakett som förkunnar att albumet från 2011 sålt guld i Sverige, Universal har kommit förbi innan spelningen och lämnat av beviset för att Labyrint nu även sett till försäljningssiffror tillhör den svenska hiphop-eliten. Kvartetten är märkbart rörda, framför allt stolta och glada, och gör inga som helst försök till att dölja vad det ändå betyder att så många köpt albumet som på riktigt presenterade dem för hela Sverige. Labyrint är idag landets kanske tveklöst största hiphop-grupp, med ytterst få riktiga utmanare att tala om, och att de väljer Sveriges nationaldag att spela på i Stockholm är ändå väldigt passande, gruppens naturliga fallenhet för socialkritik i åtanke.
Men om det lekfulla Labyrint som charmade folket ordentligt på Labababa och som fortsatte på samma bana med finess och elegans och en ordentlig dos ilska på Garalaowit är fullt närvarande på Debaser Medis, då är dessvärre de seriösa och samhällskritiska herrarna på det stora hela något frånvarande. Faktum är att det lekfulla Labyrint är så närvarande att det musikaliska Labyrint försvinner någonstans i det som ändå är en konsert framför ett nästan helt fullt Debaser Medis, och det är överlag inte riktigt det enklaste att sätta fingret på. Men Jacco lyckas: någonstans mitt i spelningen förklarar han att de aldrig får tillfälle att göra såhär, åsyftandes på att tillställningen är i det slappaste laget och inte särskilt fokuserad på att vara professionell och korrekt, i hans egna ord. Och det är inte utan poäng en av hiphop-Sveriges bästa sångröster talar: det är självklart att musiker, artister, band ska få slappna av, ta det lugnt, spela som de själva vill och ha kul på så sätt.
Alternativet är dock inte riktigt hållbart, det blir rätt snabbt konstigt att följa från publikhavet även med kritiska ögon och det märks att även de mer festbenägna i massan (i klar majoritet under kvällen) också blir lite väl statiska som reaktion. Det är, helt enkelt, för många röster samtidigt från scen i alldeles för okontrollerad form, för många som får leka med mikrofoner, och i ärlighetens namn alldeles för slappt för att egentligen kännas som en rättvis demonstration av den enastående musik som gjort Labyrint till guldsäljande och folkliga och allmänt vördade. Ikväll har de över ett dussin gäster, vanliga sådana och inte musikaliska, som står i ett hörn på scen och som aktivt men säkerligen omedvetet handikappar showen; musiken drabbas, de fantastiska låtar Labyrint dunkat ut på gruppens två senaste album och vars medlemmar släppt själva eller som alla musiker som gäster bidrar med drabbas, flödet för kvällen och balansen drabbas, och det känns som att en 90 minuter lång spelning med fyra av landets allra bästa hiphop-musiker är minst en halvtimme för lång på grund av sånt som säkerligen bara känns naturligt för killarna, men som blir jobbigt att ta del av som publik.
När Jacco och Dajanko och Aki hoppar omkring bakom Stor, och Jacco försöker rappa Linda Pira-versen ur ”Rom & Kush” som Stor har påbörjat, och nästan faller ihop av skratt när han inser att det inte riktigt går, och istället hyllar Linda Pira: då är Labyrint fantastiska. När Jacco hittar publikens längsta man och påpekar att han verkar uttråkad och därför får föreslå nästa låt, när Aki snappar upp att önskemålet är ”När Solen Går Ner”, och bägge två flyger upp samtidigt som publiken nästan tappar fattningen av glädje: då är Labyrint fantastiska. När Gottsunda-kvartetten tillsammans med Amsie Brown inser att de tillsammans och var för sig har flera av de senaste årens största och bästa hiphop-låtar och crossover-hits under sitt bälte, eller när Carlito kör ”Krigarsjäl”, eller när Ras Daniel är med och kör purfärska ”Rough Riddim” och det blir kramkalas på scen under låtarna de kör tillsammans när Labyrint hyllar King Fari Band och vice versa: då är Labyrint fantastiska. Så, ja: pass på våra recensioner och våra priser, Labyrint är alltjämt ortens favoriter. De är nu en hiphop-akt som sålt guld, liksom kanske bara Ken Ring och Timbuktu och Petter. De är alltså riktigt bra även på den nivån. Det är bara synd att vägen till de låtar där Labyrint är just så makalösa att de säljer guld och enar förorter åtminstone ikväll känns så förbannat lång.
Foto: Melika Duvetinte Zakariae
