Av Mia Andersson.
Killer Mike är en skön kille, den saken är säker. Från stunden han äntrar scenen tar han med sig en värme och en stor portion glädje. Återigen gör publiken inte kvällens artist besviken och trots en lång flygresa levererar Killer Mike ett riktigt bra uppträdande. Ett uppträdande som varvas med komik och dans samt allvar med politik och religion. När ”Reagan” spelas upplever jag en bas jag aldrig någonsin tidigare upplevt. Det brukar vara ett bra tecken när den landar i bröstkorgen men denna bas skjuter ut så hårt att mitt hår fladdrar. Stämningen blir galen och efter Killer Mikes försnack känner publiken en samhörighet som går att ta på. Just denna samhörighet blir också konsertens fundament och starkaste låga, som hålls vid liv i princip hela den timme han står på scenen.
Killer Mike är i mångt och mycket en legend som bär på många minnen i ens musiksamling, något som tydliggörs när ”Whole world” för en kort stund spelas. Men det jag älskar mest med honom är hans energi och närvaro. Som han själv beskriver det behöver han ingen ”hypeman” och det är sanningen. För trots ett kort besök av El-P och deras duett ”Run The Jewels” fyller Killer Mike ut scenen bäst när han står där själv. Som mest stämningsfullt blir det när han kör sin ”R.A.P Music” då han följaktligen förklarar att vi är kyrkan och rappmusik är hans religion.
Press Foto: Dennis Bärlund
