Av Malkolm Landréus.

Förra veckan besökte jag Kulturhuset för att höra Ametist Azordegan intervjua kulturjournalisten Jan Gradvall om hans nya bok. Vid den öppna frågestunden fick Gradvall frågan om vem eller vilka nutida artister som han trodde det skulle pratas om på samma sätt som man gör om Bob Dylan eller Rolling Stones i dag. Svaret blev Beyoncé. Men den gode Gradvall glömde en annan artist. En multitalang från Memphis, Tennessee.

Det är ingen idé att hymla om att de flesta av oss vid något mindre stolt ögonblick i livet har snubblat runt framför spegeln och låtsats att vi varit Justin Timberlake. Och egentligen är det väl inte så konstigt. Vem vill inte vara Justin Timberlake? Som en av de största popartisterna i modern tid var självklart comebacken med det tvådelade albumet The 20/20 Experience i fjol, en enorm glädje för de flesta.

Med tanke på Timberlakes status och artisteri fanns det många anledningar att på förhand ana en storslagen och bombastisk show. Det var också vad vi fick. Ackompanjerad av dansare, sångare och en halv orkester (som också dansade, såklart) fyller han ut ett redan frälst Tele2 Arena. Det öronbedövande jublet till introlåten ”Pusher Lover Girl” är återkommande i stegrande grad under kvällen.

Justin själv är sedvanligt energisk och sådär irriterande charmig och lysande som man som vanlig människa unnar få andra. Med sina snärtiga solodansnummer, piano- och gitarrspelande, känns det nästan som att backupen The Tennessee Kids är överflödiga. Att dirigera drygt 30 000 människor i en lokal är liksom ingen biggie om man heter Justin Timberlake.

Med en stark inledning i form av ”Rock Your Body”, ”Like I Love You” och en dundrande övergång till ”My Love”, sätter han standarden direkt. Lika bra är övergången mellan ”Holy Grail” och ”Cry Me A River” innan vi får tio minuter halvtidspaus. Rent musikaliskt präglas rond två av mindre spänst, men Timberlake och The Tennessee Kids gör sitt för att hålla intresse och energi uppe. Efter personliga favoriten ”Senorita”, rör det sig fram mot arenans mittpunkt på en glidande scenattrapp till ”Let The Groove Get In”.

Här utspelar sig också kvällens finaste stund. Trots att man sett det mesta kan man inte låta bli att le när Timberlake, med dansare och diverse musiker, tar sig ner bland publiken, hälsar och får (snor?) en shot i baren, varpå han skålar för sina bandmedlemmar som fyller år och skanderar ”skål!” efter ett par väl valda ord. Här passar han även på att hylla legender som Elvis Presley och Michael Jackson, genom att framföra ”Heartbreak Hotel” och ”Human Nature” innan ”What Goes Around” bryter ut i mäktig allsång.

Efter två och en halv timmes show känner man både glädje och utmattning. Trots sittplats och en lysande föreställning är det svårt att hålla igång en så pass lång spelning utan skavanker eller bieffekter. De mindre klassiska låtarna blir lite väl långa transportsträckor mellan höjdpunkterna. Men när ”Suit & Tie”, ”SexyBack” och fantastiska ”Mirrors” får avsluta kvällen går det inte att känna annat än lycka. En känsla som Justin Timberlake är en mästare på att framkalla.

Se bildgalleri från Justin Timberlake på Tele2 Arena, foto av Melika Duvetinte Zakariae: