Konsertrecension – J.Cole på Fryshuset Arenan i Stockholm

Av Malkolm Landréus.

När J. Cole senast besökte Stockholm hade han precis släppt sitt debutalbum Cole World: The Sideline Story. Det var i slutet av 2011 och undertecknad var en del av det överraskande stora publikhav som fyllde ett Nalen där en ödmjuk Jermaine Lamar Cole bjöd på en fantastisk konsert. Även om mycket har förändrats på två år, där North Carolina-sonens uppföljare Born Sinner bland annat sålt mer än Kanye Wests Yeezus, är det också mycket som är sig likt. Det finns en inneboende trygghet i J. Coles framtoning, både som inspelande och framträdande artist.

Det märks också tydligt att J. Cole är taggad denna kväll. Då Stockholm är ett av de första stoppen på Europa-turnén What Dreams May Come kör han gasen i botten redan från start, både på gott och ont. Rappen blir aningen överentusiastisk och hamnar inte riktigt i samklang med det livliga livebandets uppbackning. Men i takt med basslingan i ”Forbidden Fruit” infinner sig balansen och startskottet för en orgie av slingrande verser är ett faktum. Både gamla och nya spår blandas innan publiken bjuds in i en demokratisk process om nästa låtval som slutligen mynnar ut i gripande ”Lost Ones”, där både verser och refräng framförs med emfas från publiken. Som ett fan av J. Cole är dock den absoluta höjdpunkten när Dreamville-kollegan Bas (som tidigare hjälpt till att värma upp publiken) plockas upp på scenen för ett fantastiskt framträdande av den för många okända låten ”Lit”. Ett oväntat men mycket välkommet beslut som renderar i en oförglömlig upplevelse.

Något som dock har förändrats med J. Cole är att han vid det här laget vet vad han kan kräva av sin publik. När han sätter sig ner för att framföra genombrottslåten ”Lights Please” för sina mest trogna fans, uppmanar han resten av publiken att ta tillfället i akt att gå på toaletten: ”We’re gonna do ’Power Trip’ later, don’t worry”. En syrlig men ärlig passning till de maniska radiofanatiker och den bakomliggande apparaten han länge uttryckt att han inte har mycket till övers för. Det hindrar dock inte att framträdandet och den tillhörande allsången av just ”Power Trip” utgör ett av de starkaste inslagen denna kväll.

Det är vanskligt att jämföra spelningar. I det här fallet tänker jag göra det ändå. Även om spelningen på Nalen för två år sedan på många sätt var starkare i sin egenskap av äkthet och en känsla av exklusivitet, förtjänar denna konsert ett högt betyg. För trots att publiken kunde varit större och intensivare, samt att det kunde grävts djupare i den skattkista av låtar som tillhör J. Cole, fanns det inte mycket att klaga på denna kväll. Det var det enda jag saknade från kvällen på Nalen – och då förstår ni hur bra den var.