Av Özgür Kurtoglu.
Det syns inte överhuvudtaget från utsidan på Regeringsgatan, men Nalen är i det närmsta smockfull av lokaler i alla möjliga olika storlekar. Kontorslokaler för små som stora möten, och ett par större lokaler för större evenemang där den gyllene Stora Salen sticker ut som en av Stockholms kanske vackraste. Och där bakom, via en kort gång under scenen som vätter ut mot David Bagares Gata, finns lilla Stacken. Scenen och taket är lägre här, utrymmet såklart mindre därför också, men intimiteten desto större tack vare just det. Det är en lokal som gjord för annorlunda konsertsituationer, som ett steg på vägen, en presentationsplats som passar perfekt för artister som är ute i Europa helt själva för första gången.
Benjamin Laub var i Stockholm för första och senaste gången tillsammans med artister som försäkrade att han själv kunde fokusera helt på att bara spela och göra sig själv rättvisa; i november 2011 var Benjamin ”Grieves” Laub i huvudstaden tillsammans med bundsförvanten Budo, men också Evidence från Dilated Peoples, med Brother Ali, och med Rhymesayers överhuvud Slug och hans Atmosphere. Nalen var fullsatt och biljetterna slutsålda, Grieves & Budo applåderas högt och vilt efter att de spelat klart, och Rhymesayers visade för en av sina favoritstäder historiskt sett att det finns en framtid för också efter Atmosphere och Brother Ali. Två och ett halvt år senare är Grieves tillbaka för att han alltid ämnat komma tillbaka, men själv. Hans första headlineturné i Europa har tagit honom och tvåmannabandet han har bakom sig på scen runt kontinentens mindre lokaler för att börja försiktigt snarare än att gå för stort för tidigt, och på så sätt egentligen riskera att sabba allt.
Således är det ett hundratal på plats på Stacken, redo att se hur Grieves tänkt köra sin musik på live med två dator och två gitarrer, med en Nord-synth som bas. Under den timme de spelar slänger de ur sig punchiga pianon med oklanderligt framställda verser över, medan honkytonk-riff ibland rullar i mellanspelen, som av någon anledning går in en pianoversion av Game Of Thrones-temat och avslutas med Peter Dinklage-hyllningar. Tack vare sitt energiska sätt har Grieves ett nästan omedelbart samförstånd med sin publik, och berättar därför avslappnat om hur han några år sedan jobbade i kök på en plats där folk gav blanka fan i hans drömmar medan han bara drömde om att få göra det han gör idag.
Det är den aspekten, liksom att han är så nätt och lätt i sitt rappande och scenagerande, som gör att en spelning som denna på en plats som Stacken verkligen lyfter; intimiteten är vinnaren, en krydda på själva charmören som rappar och hoppar omkring, och blir därför del av showens stora behållning. När Grieves väl är klar och låter ”Ms. Jackson” av OutKast meddela att han är klar med sin första headlineturné i Europa medan han tar en flaska vatten innan han sätter sig för att sälja tröjor och skivor till sina fans, så gör han det med vetskapen om att han verkligen har hittat nyckeln för att göra sina spelningar minnesvärda: genom att låta musiken bryta sig loss live från hur det låter på skivorna syns Grieves större musikaliska ambitioner, och av spelningen på Stacken att döma kommer det bli spännande att följa.
Foto: Melika Duvetinte Zakariae
