När Ghostface Killah och Killah Priest äntligen går på scen, efter en något utdragen DJ-uppvärmning, får besökarna se Tony Starks ta tag i micken med frenesi och energi, väsensskilt från hans loja uppträdande med Wu-Tang Clan på Bråvalla 2015. Wu Goo-samarbetet med Killah Priest verkar ha störst bäring utanför musiken och den sistnämnde upplevs rakt igenom spelningen, i allt väsentligt, överflödig. Priest innehar en tydlig biroll för att avlasta sin vassare MC-kollega med andningspauser mellan rimkaskaderna, som Ghostface levererar med distinkt precision och inlevelse. Att Ghostface är ensam herre på täppan är ändå övervägande positivt då delar av hans diskografi får komma till sin rätt, utan konkurrens på scen med klankollegor. En dos av allehanda Wu-klassiker och sologuldkorn, där “Winter Warz” står ut för mig, blir behållningen i ett nostalgikryddat set. Dessvärre tappar spelningen i tempo och känsla med Killah Priest på scen. Hans insatser ger en krystad känsla där jag minns märkliga inslag som en (förvisso uppskattad) version av Luniz-klassikern “I Got 5 On It” (?) och en otight acapella-“freestyle”. Även om Wu-nostalgin både säljer biljetter och ger flertalet konsertbesökare mervärde så tycker jag att Ghostface borde låta bli att ta det säkra före det osäkra. Varför inte ge sig ut på en fullskalig turné med band och multi-instrumentalisten Adrian Younge, för att visa världen precis hur magnifika “Twelve Reasons To Die”-skivorna egentligen är? Wu-nostalgin lever dock sitt eget liv – ett recept som funkar alla dagar i veckan. “Wu-Tang forever”, eller hur?
Bästa låt: “Protect Ya Neck” med rap-assistans från publiken.
Publiken: Mycket Wu-Tang Clan-tröjor kunde skymtas på ett nästan fullspikat Debaser Medis.
Detta minns vi: Den trista avslutningen med “blodbad” på scenen.
