Av Niklas Thander.

Efter inställda spelningen på Way Out West förra året blev detta Frank Oceans första konsert i Sverige, ett faktum som verkligen inte märktes på uppslutningen. Förbluffad stod undertecknad och bevittnade ett knappt halvfullt innerfält med en kvart till konsert, och tänkte: ”Det här kommer ju att bli årets spelning, var är folk?”. Tyvärr verkar memot inte ha spritt sig, eller så är detta en konsekvens av Bråvallas extremt brokiga line up. De som var där bjöd dock upp till bra stämning, men det är svårt att bortse från känslan att Frank Ocean blir påverkad av det något ekande fältet som breder ut sig framför honom, tillsammans med ett för stunden helt malplacerat pariserhjul.

Inledande ”Novocane” och ”Super Rich Kids” är lite trevande och inkännande, och under ”Real Love”-outrot presenteras bandet, som är en redig skara. Blåssektion, gitarrister, basister och slagverk – och det är något speciellt med ljudet på Bråvalla, för det låter riktigt grymt hela konserten igenom. Ocean kör igång ”Pilot Jones” och verkar för första gången reagera på publikmängden. Han har fantastisk koncentration, men det kommer och går i vågor. Mellan varje låt mumlar han bara till bandet: ”keep it rollin’”, och han verkar spara sin energi där han kan. När de fyra låtarna ”Forrest Gump”, ”Bad Religion” ”Crack Rock” och ”Pyramids” avlöser varandra strålar dock kraften igenom och i slutet av ”Pyramids” känner jag inget annat än värmen i Franks röst. Efter premiärspelning av ny låt är det dags för ”Thinkin’ Bout You”, varpå graderna stiger en smula på det kyliga Bråvalla-fältet. Det är också här Ocean verkar slappna av för första gången och vi får en glimt av vad som kunde blivit en av de bästa spelningarna i år.

Med ett enkelt ”thank you.” är det över för den här gången. Helst av allt vill jag ropa: ”kom tillbaks, vi gör om och gör rätt!”, för den här typen av genimässigt artisteri behöver bränsle i form av uppskattning.

///Niklas Thander