Av Malkolm Landréus.

Publikfrieri utan dess like. Och en storslagen show. Det var vad vi fick se på Globen igår.

De senaste åren har det utvecklats en kraftigt polariserad bild av Aubrey ”Drake” Graham. Trots att det numera är populistisk att raljera om hans utelämnade texter och emo-narcissistiska persona, har han en världsomfattande fanbase som bara fortsätter att växa. Även om jag personligen kan tycka att det mesta av kritiken och ironiseringen är tämligen löjlig finns det helt klart underlag för att vara kluven till Drake, både som person och artist. Hans liveuppträdanden är ett perfekt exempel på det.

Samtidigt som Toronto-sonen otvivelaktigt är en av hiphopgenrens största och bästa liveartister, finns det mer att anmärka på efter en konsert med honom än med giganter som Jay-Z. Precis som när han sist gästade Globen, i april 2012, består showen av en överdos av självuppfyllande publikfrieri och ytliga hit-medleyn. Men samtidigt är det så bra. Det finns få som har så mycket energi och inlevelse på scenen och när det gäller hits och ”bangers” finns det också få som har en så välfylld katalog som Drake. Och han sparar inte på en enda. På gott och ont. För lika bra som det är de 30 sekunder man får höra låten, är det lika irriterande när den abrupt får ge plats åt nästa. Det är här den narcissistiska bilden av Drake hålls levande. Jag får känslan av att han gör det mer för sin egen skull än för sina fans. Likt en desperat pojke vill han visa för sina kompisar hur många och fina leksaker han har. ”Less is more”, som det heter. Ett uttryck Aubrey Graham, till skillnad från t.ex. Jay-Z, inte har mycket till övers för.

Någon som däremot omfamnar det mantrat är The Weeknd, som charmar publiken i det välfyllda Globen innan huvudpersonen klivit upp. Stilrent, välsjunget och med en överfet bas och trummor hypnotiserar han ett minst sagt entusiastiskt publikhav – ”Stockholm, can I get on top of you?”. Det låter om möjligt ännu bättre live än på skiva. Tyvärr får vi inte höra utmärkta ”Live For” som hade fungerat perfekt som röd matta åt Drake, istället för den timmeslånga paus som uppstår mellan akterna.

Men lika ytlig och hackig som showen är, är den också storslagen. På den snyggt arrangerade scenen återkommer The Weeknd för härliga ”Crew Love” och hit-infernot är trots sina svagheter extremt mäktigt med sina pyromaniska inslag. Riktigt, riktigt bra blir det när Drake tar över Samphas refräng i fina ”Too Much” och framför en utdragen balladversion som senare mynnar ut i ”From Time”, där en bedårande Jhené Aiko kliver ut på scenen och assisterar. Extra kul är det också att låtar som ”We Made It” och ”Trophies” framförs, trots att vi befinner oss utanför den nordamerikanska gränsen.

Hur man uppfattar publikfrieri ligger förstås alltid i betraktarens ögon. Allt hänger på om man tror på det eller inte. Att Drake tar sig tiden att uppmärksamma sina fans är förstås något beundransvärt, men för mycket kärlek kan också kväva. Hur gulligt det än är när han sjunger ”Jag älskar dig Stockholm”, sjunger för ett fan på scenen och gör ärevarv känns det återigen som en egotripp mer än något annat. Det långa shoutout-segmentet var likaså häftigt den första gången, men trots publikens kraftiga jubel när han vandrar runt på den nedsänkta anordningen över Globens mittpunkt, blir det alltför utdraget.

Anledningen till att det finns mycket att anmärka på när det gäller Drakes konserter är att potentialen för en fulländad show finns där. Det krävs bara en titt på låtlistan för att få ståpäls. Men när inte en enda av dessa framförs i sin helhet kan man inte låta bli att bli lite besviken. Det blir en storslagen show snarare än genomarbetad, istället för både och. Det är den läxan Drake har kvar att lära. Samtidigt finns det en sak som är säker – ingen gick från Globen besviken igår. Det gjorde inte jag heller. Trots bristerna har Drizzy en energi och passion som kan måla över de svåraste fläckarna och tillsammans med Jhené Aikos närvaro och The Weeknd’s lysande förspel bevisade de varför de är tre av de starkast lysande stjärnorna på musikhimlen just nu.

Foto: Clara Söderberg