Av Alexander Kihlström.
Så var det dags för en av de konserterna jag sett fram emot allra mest under våren. Denmark Vessey släppte tillsammans med producenten Scud One albumet ”Cult Classic” förra året som placerades av mig (och flera andra) i toppskiktet av listan för bästa album 2013. Detsamma gällde Quelle Chris hyllade debutalbum ”Ghost at the finish line”, också från 2013. Utöver dessa så skulle vi bjudas på rosade duon Dag Savage (producenten Exile och rapparen Johaz) samt de som kanske flest kom för att se: Blu & Exile.
Först ut är Quelle och Denmark. Det börjar lite oroväckande när beatet hoppar och Quelle Chris reagerar som att han har fått i sig ett gäng öl backstage. Men oron släcks snart när Quelle och Denmark jobbar effektivt tillsammans och kompletterar varandra alldeles utmärkt. Denmark är den eftertänksamma och Quelle är den energiska. ”What Up”, ”Super F*ck” (workout-pass!), ”Cult Classic” och ”Hoeinindagaddadavida” är några låtar som sticker ut när de blandar sina diskografier på ett utmärkt sätt. Till och med när ena skivspelaren går sönder löser det sig utmärkt, när Exile börjar liveproducera ett (skitbra) beat, som han också gör flera gånger under kvällen. Riktig show där Quelle och Denmark också bjuder på stor humor under kvällen. Ett radarpar!
Efter Quelle och Denmark kommer Johaz ut och då fick man hålla i sig. Johaz, rapparen i Dag Savage, kommer ut i ca 200 km/h och ger ifrån sig så mycket energi att de med svagt hjärta förmodligen satte sig ner i förebyggande syfte. De går igenom sin skiva ”E&J” på ett snyggt sätt och Johaz är inte BARA en ”rip your face off-rapper” (som Exile beskrev honom efteråt) utan han hanterar även låtar som, när han berättar om övergrepp han utsattes för som barn (bl.a.) i ”For old times sake”. Det är ett riktigt snyggt set rakt igenom och jag tror att Dag Savage fick många nya fans. Bäst var singeln ”Twilight” och Johaz förmåga att hantera alla beats Exile slänger mot honom.
Sist ut är ”stjärnan” i gänget: Blu, en ytterst ”cool cat”. Om Johaz hade så mycket energi att hela rummet skakade så tog Blu ner tempot rejält. Han rör sig inte mycket på scen, men det behöver han inte. Den musik som Blu (och Blu & Exile) har gjort bäddar för att vi chillar ner lite, men det blir aldrig för lugnt – tvärtom. Blu har bra kontroll på publiken hela tiden och när det krävs så höjer han både tempo och temperatur inne på Fasching denna kväll. Fina ”Maybe one day”, ”Burgundy Whip” och ”The narrow path” sticker ut allra mest. Blu sköter sitt jobb utmärkt och missar inte en stavelse. Ett bra slut på en riktigt bra kväll!
Foto: Melika Duvetinte Zakariae
