Av Mia Andersson.
Att placera Danny Brown sist under hiphopdagen var vid första tanke märkligt men så snart han klev upp på scenen ändrades min uppfattning drastiskt. Han studsar in på scenen och ger omedelbart publiken den skjuts av energi man så väl behövde efter fyra timmars stående konsert. Hans scenspråk är intensivt och hans diggande så hårt att hela golvet vibrerar. Rörelserna påminner om head-banging och stundtals känns det också som man just står på en hårdrockskonsert. Brown greppar micken passionerat och håller den hårt med båda händerna alltmedan han utbrister i en sång närmast likt growl. Publiken blir galen och i dess mittpunkt tar en moshpit vid till hans obskyra beats. När ”Dip” spelas når konserten sin höjdpunkt och trycket framme vid scenkanten blir oroväckande hårt för en som inte deltar i moshpiten. Men precis så vill han ha det, för ju mer galet det är desto bättre. Och nog är det så, man måste han crazy-side inom sig för att orka med Danny Brown överlag och som tur är har jag och alla i tältet den dagen det.
Press Foto: Dennis Bärlund
