Av Stevie Nii-Adu Mensah.
Spänningen var på topp redan utanför entren till Fasching denna torsdagskväll, I kön delades konversationer om första gången man hörde Bilal på skiva till hans lyckade samarbeten med hans gamla skolkamrat Robert Glasper, Efter att i några minuter själv ha varit delaktig och hängiven i konversationerna så var man äntligen innanför Skandinaviens största arrangör av Jazz till tonerna av Bilals tidigare samarbetspartner och stadskamrat Jill Scott spelad av Dj Pure P.
Den genuint spända & exalterade vibben ifrån och runt scenen börjar nu nå sin peak, folkmassan börjar samlas runtomkring det kommande spektaklet. Klockan är strax innan 22:00 när plötsligt en skägg-pryd man med en cool svart t-shirt stressar sig förbi och kastar ut ett ‘excuse me bro’. Den mannen sätter sig bakom scenens trumset och visar sig vara Bilals trummis Steve McKie, gitarristen Ed Riches, basisten Conley Whitfield Jr, keyboardisten Corey Bernhard & på bakgrunds-sång Micah D. E Robinson följer snabbt efter. Sist kommer artisten själv in bakom Faschings konstnärlige direktör Magnus Palmquist och sätter publiken i lågor med sin närvaro.
Efter att ha nickat åt ljudteknikerns håll och påpekat att hans mikrofon är för hög och att det distar så river han av ett smutsigt growl för att sen inleda konserten med en dödlig kombo av “The Flow” / “West Side Girl” från hans senaste skiva “A Love Surreal”, den senares på plattans lo-fi funkiga känsla får snarare en groovigare kropp när den nu spelas live. Låt efter låt rivs av med “dynamik – hög” till klubbens innehavares fulla uppskattning. Basgången till “Winning Hand” får någon från den övre läktaren att skrika ut ett “woo” i glädje samtidigt som huvuden nickar febrilt i takt till Steve’s hårda och släpande trumkomp. Corey omringad av sina många keyboards skapar en ljudbild som utsänder en analog överdos i denna digitala värld. Sångaren Micah spelar en perfekt supporting role till Bilals lead, spontana utsvängningar blir avklarade uppdrag för denna Washington DC-soulman, speciellt märkbart i den längsta versionen någonsin av första singeln från senaste skivan “Back To Love” där Micah och Bilal går fram och tillbaka med varandra i en jazzig scat-battle utan ände.
Samspelet mellan musikerna och artistens givmildhet när det kom till att låta musikerna få uttrycka sig själva gjorde denna konsert fantastisk. Nottz-producerade låten “Something To Hold On To” från den officiellt osläppta skivan “Love For Sale” fick en nytändning med Ed’s briljanta gitarr-plock och Conley’s trans-framkallande bas-spel, blues utlovades till tonerna av låten “Make Me Over” ifrån samma skiva men blev snarare en funkstänkare ala Michael “D’Angelo Archer, inte att klaga dock. Röstmässigt så var Bilal på topp med en trumpetares närvaro. Ett långt set avslutades på max, men publiken hade inte fått nog utan klappade snabbt tillbaka hela bandet upp på scen igen, denna gång med 2 låtar från debutskivan “1st Born Second” i bagaget, “Sometimes” & “Soul Sista” fick en mer dansant nerv, där det nya arret i den sistnämnda låten nästan överträffade originalversionen som producerades av Raphael Saadiq för snart 13 långa år sen.
Allt som allt så var denna spelning i perfekt längd även fast man hade önskat att låtar som “Slipping Away” & Dr Dre producerade Sally & Fast Lane hade prytt jazzklubbens akustik. Hursomhelst så hade frontmannen det väldigt kul och var helt inne i passionen med allt vad det innebar; sång, dans, flört och skratt.
Foto: AL Fotos
