När musikvärldens “Power Couple” nummer ett, i alla kategorier, intar Stockholm och Friends Arena så sparas det inte på krutet någonstans. Båda artisterna har på varsitt håll gjort sig kända för magnifika scenshower med en dramaturgiskt väl avvägd finess som få andra artister har varken råd eller resurser att uppbringa. Så även denna måndagskväll då Nationalarenan förvandlas till en gigantisk spelplats för The Carters gemensamma livshistoria och musikaliska bedrifter. Det hela vävs samman cinematiskt med en OTR2-exklusiv kortfilm, inspelad på Jamaica, som inhyser oväntat laddade scener och skådespelarinsatser i vacker inramning. Trots att makarna genom årens lopp har skyddat familjelivet på flera plan så har Jay-Z och Beyoncé naturligtvis insiktsfullt och tidsenligt valt dela och exponera väl valda delar av sin privata sfär mot fans och medier. De bygger således vidare på Bonnie & Clyde-historien om sig själva genom att fokusera på den inneboende nyfikenheten kring hur deras relation egentligen ser ut när deras “vardagsliv” gör sig påmint och sociala medier är avstängda. Att skapa en filmridå som visuellt bygger vidare på musiken och mystiken kring paret är både för att bygga ett stark shownummer, men även att fortsätta skriva och regissera historien om sig själva. Den mäktiga och påkostade scenkulissen är helt och hållet i paritet med The Carters båda förväntas leverera visuellt – även om jag fortfarande håller Jiggas WTT-framträdande med Kanye West, på Globen i maj 2012 för mer imponerande vid en snabb jämförelse.
Odiskutabelt är vilken makalös diskografi av hitlåtar Beyoncé och Jay-Z har gemensamt. Styrkan tillsammans är alldeles uppenbar. Under spelningen bjuds vi på det mesta av det bästa, där välsnickrade och effektiva medleys (“Naughty Girl” / “Big Pimpin” och “Ring the alarm” / “Don’t hurt yourself” med flera) varieras med att efterlängtade sololåtar får höras från början till slut i sin fulla prakt (“Dirt Off Your Shoulder”, “Run This Town” samt “Baby Boy”). Deras gemensamma skapelser, som “03 Bonnie & Clyde”, hamnar i skymundan denna kväll, även om The Carters gör sitt bästa för att hålla gnistan uppe med “Deja Vu” avslutningsvis. Jay-Z:s starka och känslomässigt berörande “Song Cry” blir en av få höjdpunkter under det tempomässigt svagare konsertsegmentet, någon timme in på den drygt två timmar långa spelningen. Tempot skruvas åter upp på max med “Ni**as in Paris” som i vanlig ordning HELA publikhavet att koka. Beyoncé visar sedermera var skåpet ska stå med ett välsynkat nummer av “Formation” för att åter följas av några högkaratiga Jigga-guldkorn med “Public Service Announcement” och “4:44”-höjdpunkten med den viktiga “The story of O.J.”.
Senaste åren har jag beskådat Jay-Z solo både i Globen och på Barclays Center i Brooklyn. Båda gångerna har Jigga blivit något långrandig och snudd på trist då han litat på sin egen förmåga, utan gäster, till max. Med Beyoncé vid sin sida blir det en klart mer angenäm upplevelse, där båda drar nytta av dynamiken och variationen sinsemellan. Beyoncé skiner i sin fulla prakt med bombastisk r&b och vokalt väl avvägda ballader för alla sina fans. Jay-Z kompletterar starkt och blir klasser bättre med Queen Bey vid sin sida. Även om “OTR2”-turnén, och i synnerhet nya skivan “Everything Is Love”, har en bit kvar till perfektion så sammanvävs deras respektive styrkor till en magnifik måndagsupplevelse många andra artister bara kan drömma om att tangera.
Bästa låt: Omöjligt att nämna en enda låt. “Run the world (girls)”, “Freedom”, “Public Service Announcement” och “Ni**as in Paris”.
Detta minns vi: När arenan lystes upp av mobilkamera-lampor till “Song Cry” och energin i avslutande “Crazy In Love”.
Publiken: Engagerad, kunnig och passionerad för att se Bey och Jay.
/ Tobias Carlsson
Red anm / foto: På grund av restriktioner vad gäller foto från arrangör/management fick Kingsize Magazine ej tillgång att fotografera spelningen. Vi beklagar detta.
