Precis som Post Malone var Anderson .Paak kanske inte den mest åtråvärda bokningen på förhand, mest på grund av att vi ännu inte torkat klart svetten från hans lysande föreställning på Nobelberget under försommaren i fjol. Nu får han ta sig an en något större arena, något som för de flesta orsakar problem. Så blir fallet även här, men snarare på grund av låtval än brister i showen. För vad gäller live-spelningar finns det inte många i Anderson .Paaks nivå. Det har vi lärt oss.
Problemet med den karismatiske och ständigt leende Cheeky Andy är att han blir lite väl uppe i sitt. Precis som sist får vi långa utdragna versioner av låtar som skiljer sig ganska mycket från hur dom låter på skiva. Ibland funkar det bra, som på mjuka och vackra ”Heart Don’t Stand A Chance”, men ibland blir det också lite väl mycket flängande till och från trumset.
Paak har en enorm musikalisk begåvning och den blir extremt tydlig när man ser honom live. Men denna gång tappar han oss lite i sina låtval, där ganska trötta låtar från mediokra albumet ”Oxnard” får ta plats till förmån för “Malibu” och “Venice”-juvelerna vi fick höra senaste gången. Sista halvtimmen är dock riktigt stark, just när han släpper loss och drar upp tempot med favoriter som ”Come Down” och ”Am I Wrong”. Visserligen får vi inte höra “The Season/Carry Me”, vilket blir ännu en kritik mot låtvalen, men när Paak väljer att hylla Mac Miller med senaste samarbetet “Dang!” som avslutning – ja, då går det såklart inte att klaga.
Bästa låt: “Heart Don’t Stand A Chance”, “Bubblin” och “Suede”.
Detta minns vi: Den fina hyllningen till bortgångna Mac Miller i form av senaste samarbetet “Dang!”, där rapparens vers spelas upp i högtalarna.
Publiken: Det är svårt att kritisera en publik som inte får anledning att vara mer aktiva, men den sista halvtimmen var en fin energisk symbios mellan Paak och den svenska publiken.
/Malkolm Landréus
Foto: @crackofalltrades (liten) och Nils Carmel (stor)
