Att Action Bronson har karisma vet vi sen tidigare. Att han inte bryr sig särskilt mycket om vad någon tycker är ingen hemlighet. Oftast är det till hans fördel, men när det kommer till livespelningar är det aldrig bra att vara för bekväm. Trots att Debaser är slutsålt, de tekniska förutsättningarna är lysande och självaste Alchemist står bakom spakarna, känns det aldrig riktigt som att kvällen kickar igång.
Jag ska inte påstå att Bronson underpresterar, det vore helt enkelt inte sant. Som vanligt rappar han felfritt och partierna med improviserad fulsång är alltid lika kul att se. Men allt har dragits ner några nivåer om man jämför med det senaste besöket i huvudstaden och framförallt om man vet ungefär hur det brukar se ut på hemmaplan. Bronsolino har som vana att utmana publikens tystnad mellan låtar medan han vandrar runt på scenen som en obesegrad wrestling-hjälte. Det är effektsökeri som faller ganska platt utan just effekten.
Visst blir det bra drag under låtar som ”Actin’ Crazy”, ”Strictly 4 My Jeeps” och avslutande ”Easy Rider”, men känslan som kvarstår är att alla i publiken väntar på något mer. Exakt vad är oklart. Kanske har det att göra med att spelningen är aningen kort och kanske kan det förklaras av att Stockholm är näst sista stoppet på ”The Mr. Wonderful”-turnén. Det enda jag vet är att jag hade velat se mer av Big Body Bes. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga högt.
Bästa låt: Personligen: ”100 MPH” tillsammans med Meyhem Lauren och ”The Rising”. Men ”Easy Rider” är svår att fucka med.
Detta minns vi: Avsaknaden av Big Body Bes energi och skitsnackande.
Publiken: Många, men kollektivt avvaktande.
// Malkolm Landréus
Foto: AL Fotos
