Rapkvartetten från Shady Records besökte Stockholm i fredags - Alexander Kihlström var på plats!
Hur ofta börjar hiphopkonserter i tid? Nästan aldrig och jag tror att många tog ganska lätt på uppgiften att ”supergruppen” Slaughterhouse skulle gå på Göta Källares scen vid 21 på fredagskvällen. Det innebar att många missade stora delar av den ändå ganska långa konserten.
Strax efter 21 drog de alltså igång och man betade av gruppens gamla låtar, låtar från kommande skivan och ett par soloalster. Gruppens konstellation är i grunden intressant och deras roller gör sig ännu tydligare på scen.
Enligt mig och många andra är Joe Budden den svagast lysande stjärnan i gruppen, rapmässigt. Men det är när de kör live som man förstår att Joe Budden är ”clownen” i gruppen. Ofta känns konserten som en blandning av teater, fars och rapmusik. Budden rullar runt på golvet, drar skämt och som man brukar säga: ”bjuder på sig själv”. Jag har svårt för den här sortens överkompensation men jag kommer ändå på mig själv att skratta flera gånger åt Joe Buddens pajaserier. Det kan lätt bli patetiskt men faktum är att de är ganska roliga att se på.
Det är svårt att bedöma dom som grupp dock. Joell Ortiz är min favoritrappare i gruppen och han levererar bra, speciellt när han får fria tyglar och kör på sitt ”Big Pun-flow”. De har bland annat ett helt ”skit” om en rad Joell kör, väldigt snabbt, där Joe Budden försöker härma hans rap. Något han så klart aldrig någonsin kommer att lyckas med men självdistansen är charmig att se.
Royce da 5’9” är, liksom Joell, en rappares rappare. Tyvärr verkar han stundtals väldigt trött och omotiverad. Han drar sig gärna bak till DJn och hänger lite själv. Det märks att man har övat in ett set där Budden ska clowna runt så mycket han kan och de andra kommer in och lägger verser lite då och då. Som med Crooked I, den märkbart svagaste personligheten av de fyra. Rapmässigt är dock Crooked I tight och han gör det som krävs utan större bekymmer.
Hela konserten håller ändå en jämn och bra nivå där man är betydligt mer ödmjuka och verklighetsförankrade än förra gången de var på besök. De verkar dock bli lite förvånade att de nya låtarna inte tas emot så passionerat som de hade förväntat sig. Det märks extra tydligt i den oerhört gräsliga eurodiscodängan (tillika nya singel från kommande skivan) ”My Life”. Där har man samplat eurodiscogruppen Coronas gamla hit ”Rhythm of the night”, gissningsvis efter skivbolagets önskan om att få till en riktig ”hit”. Publiken på Göta Källare är generellt negativa till låten och många verkar se på varandra med en ”vad i helvete är det här-blick”. Slaughterhouse önskade klimax för kvällen uteblir. Men trots detta och ibland lite för mycket show och för lite rap så gör man ett stabilt jobb under kvällen och trots en halvfull lokal lyckas man nästan hela tiden få publiken dit man vill och stämningen är allt som oftast på topp.
Vi hade en intervju inbokad med gruppen efter spelningen men i sista sekunden valde Interscope/ Shady Records/Universal att ställa in all mediakontakt för gruppen. Man kan bara spekulera i anledningen till detta, huruvida man var missnöjda med sin insats eller om det bara är deras gamla agg mot media som fortfarande lever kvar. Oavsett vad anledningen var så är det tråkigt men Slaughterhouse bör i alla fall inte känna sig missnöjda med konserten enligt mig.
Extra kul var det när en överbeskyddande bror till en svensk tjej som dansade med rapparna på scen klev upp. Det var en ung kille i linne med Popeye-biceps som ville att syrran skulle lugna ner sig lite. Joell Ortiz svarade med: ”I see that you got some guns there… But you know what? In Brooklyn, we got real guns!”
Konserten får 3 av 5 hängmörade biffar.
/// Alexander Kihlström
