I ett samarbete mellan svenska Kulturbolaget och danska Soulkitchen tog Vanguard Music Festival plats för första gången i helgen 2-3 augusti.

Vackert beläget i den natursköna parken Söndermarken i Köpenhamn pryddes området av två scener och ett gediget spelschema. Ett schema som överlappade varandra, med ett band i taget, vilket betydde att du aldrig behövde vara ledsen att missa någon av akterna.

Fredagens stora dragplåster var huvudpersonen i den Oscars-vinnande dokumentären ”Searching for Sugar man”, Rodriguez, som efter svenska akter som Junip och Håkan Hellström också avslutade festivalens första dag. Under lördagen däremot strömmade istället hiphopfantaster från olika länder in på området för att ta del av det imponerande spelschemat. Efter den danska akten Ponyblod & Marvelous Mosell var det inte i min mening förrän Pharoahe Monch klev på scenen som dagen började på riktigt. I sällskap av sångerskan Mela Machinko bjöd Monch på en affektiv spelning med låtar som ”Free” och ”Desire” och även klassiker som ”Simon Says” och ”Oh No”. Näst på tur stod Looptroop Rockers som möttes av mycket kärlek i den stekande hettan när de blandade svenska och engelska crowdpleasers. Och ett av denna dagens stora dragplåster, De La Soul, gjorde inte heller publiken besvikna. De tre herrarna i De La Soul, som firar 25 år nästa år, var som många gånger förr på ett strålande humör och den karismatiske Maseo hoppade mellan skivspelarna och scenkanten och trummade på sin mage. De arbetade aktivt med att få igång sin publik och underförstått är väl också att publiken glatt sjöng i kör när låtar som ”Me, myself & I” samt ”All Good” spelades.

Till den danska publikens förtjusning var det sedan Malk De Koijns tur att äntra scenen, medan vi andra peppade inför DOOM. Som sig bör klev sedan Metal Face Doom på i sin skinande Gladiator-mask och gav publiken prov på den textmässiga genialitet han besitter. För mig och många andra blev emellertid festivalens stora höjdpunkt årets sista akt, Wu-Tang Clan. Och som alla WU-fans vet så kan man aldrig vara säker på vilka medlemmar som väljer att dyka upp. Under dagen hade det dock ryktats om att alla medlemmar var på plats för att fira sitt 20-års jubileum och det gick verkligen att ta på den stora förväntan som vilade över festivalområdet.

Vid 22.30 gick så äntligen RZA upp på scen och fick strax sällskap av klanens samtliga medlemmar. Och mäktigt var nog bara förnamnet för det jag och alla andra på Vanguard sedan fick uppleva. W-tecknet prydde hela publikhavet som på uppmaning från klanen också tävlade om att hoppa högre än publiken gjort i Manchester. Utmärkande blev gruppens orubbliga energi och den glädje de utstrålade. Alla var delaktiga och även om spår från ”36 Chambers” dominerade så varvade de snyggt in medlemmars soloprojekt. Magin nåddes inte helt otippat på ” Wu-Tang Clan Ain’t Nuthin Ta Fuck Wit” och ”C.R.E.A.M” där Alla samstämt fyllde i textraderna. Men personligen blev den mäktigaste upplevelse när ”Reunited” spelades. Inte enkom för att det är min favorit utan också för att den kändes extra passande just denna dag då min och många andras hiphopdröm infriades. Mot slutet av spelningen utropade Wu Tang-Clan publiken som turnéns bästa, vilket gjorde avslutningen euforisk och som också gjorde att samtliga lämnades med ett milslångt leende på läpparna när de gick ut från festivalområdet.

[pgallery id=”27289208JV” /]

Text: Mia Andersson

Foto: Dennis Bärlund