Brooklyn-veteranen på uppskattat återbesök!
Masta Ace är verkligen, trots det slitna uttrycket, någon som kan beskrivas som “Your favorite rapper’s favorite rapper” – född med en mikrofon i hand och svettband över tinningarna. I över 20 år har han gjort vad han gör bäst och med egna händer hjälpt till att forma hiphopen, som han gång på gång under konserten förklarar sin kärlek till. Eminem inspirerade massor av människor att vilja rappa, men Masta Ace var en av de som inspirerade Eminem. Konserten på Yaki-Da var som en lektion i hur man äger en scen och trollbinder en publik. Hiphopkonserter har lite av ett rykte om sig att vara själlösa och loja – Masta Ace, Stricklin, Wordsworth och Marco Polo bevisar med sitt framträdande att detta inte är symtomatiskt för hiphop i allmänhet, möjligen att det är det för sucka MC’s.
Kvällen inleddes med Wordsworth, en i undergroundkretsar hyllad rappare som publiken inte gav sken av att ha någon större koll på, vilket även gäller för oss två. Vi kände närmast till honom genom features på Masta Ace-plattor och på Eternia-låten ’Struggle’. Det spelade ingen roll för Wordsworth, han äntrade scenen med ett sällan skådat självförtroende, och inledde med att vandra ut i publikhavet och freestylade om vad han såg. Jävligt bra dessutom, och man märkte att hans ambition var att om publiken inte visste vem han var när han gick på scen, så skulle de definitivt veta det när kvällen var slut. Otrolig scennärvaro, ödmjuk men självsäker. Wordsworth gick av scenen efter 20 minuter av publikflörtande och sneak peaks på låtar från kommande plattan The Photo Album, däribland en riktig jävla banger signerad Apollo Brown, en producent som frekvent lyfts fram på vår blogg Ey Shuno.
Masta Ace och vapendragaren Stricklin löste av Wordsworth och körde sedan ett anmärkningsvärt genomarbetat och högkvalitativt framträdande i lite mindre än 2 timmar, vilket för trötta gamla ben förvisso kändes som längsta laget. Att kalla Stricklin vapendragare kanske låter lite avfärdande och klyschigt i sammanhanget, det ska tilläggas att han höll upp sin egen närvaro och plats på scenen och lika gärna kunde ha kört en egen konsert. Kvaliteten på människor som Masta Ace omger sig med är inte baserat på kortsiktiga ekonomiska trendanalyser – självaste Marco Polo är europaturnéns DJ och den som styr kvällens rytm. Det är riktig hiphop det handlar om, och Masta Ace med vänner vill visa precis hur bra riktig hiphop kan vara.
Masta Ace varvar sina klassiska cuts (som han under sin karriär har gjort drivor av) med throwbacks till andra hiphopakter som han förknippar sig och sin rörelse med. Yaki-Das scen är jävligt liten, nästan på gränsen, men man inser snart att det är i det här sammanhanget som Masta Ace trivs bäst. Det är en intim spelning. Lokalerna i sig är verkligen inte idealet för en hiphopkonsert, och man kunde hoppas på att klubbarna Scratch & Dillas Corner under sommaren styr kosan till andra lokaler i Göteborg, t.ex Pustervik eller Nef.
När Marco Polo stänger av beatet och Ace rappar hela ’No Regrets’ a capella, då står vi alla med drömska blickar och låter oss förföras. Eller, vad de andra i publiken gjorde just då kan ingen säga. Där och då var musiken och kärleken till den allt som existerade.
///Erik P & Adam Nordstan, ”Ey Shuno”
