Igår anordnade vi tillsammans med 1st Street årets efterfest till Watch The Throne på Café Opera, läs recensionen av konserten och kolla in bilderna.

Watch The Throne. 29/5 2012 Globen, Stockholm

Jay-Z & Kanye West. Jigga och Yeezy. Två av de största namnen inom dagens hiphop har hittat varandra. För snart ett år sedan släpptes deras gemensamma skiva ”Watch The Throne”, och möttes av blandad kritik. Det är svårt att ena två superstjärnor på en skiva och med ett sound, vilket man kunde ana på plattan. Det fanns några klara höjdpunkter men överlag kan man förstå att vissa såg insatsen som något av en besvikelse. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vilka förväntningar folk alltid har på dessa halvgudar till rappare.

Det gör dock inte rapparna mindre intressanta och att de kör en turné med skivan känns riktigt bra. Delvis för att låtarna på skivan fungerar bättre live men också för att de har skapat så oerhört många klassiska låtar på egen hand.

Setlisten för kvällens konsert i Globen var i stort sett identisk med de tidigare spelningarna på turnén och det märks att det är en väloljad maskin man tittar på. Konserten börjar lite trevande med låtar från WTT och distansen mellan de två rapparna när de står på en varsin upphöjd plattform på olika delar av Globen är kännbar.

De står ungefär där hockeymålen brukar stå när det är is på arenan men liksom hockeylagen fungerar duon bäst när de jobbar som ett lag. När de enas på den stora scenen och drar av hit efter hit gör man det ackompanjerat av snygga visuals och eldklot som förmodligen brände av ögonbrynen på alla på första raden. De kommer igång ordentligt ganska snart och man kan inte göra annat än att beundra den otroliga show de bjuder på.

Ibland är kontakten med publiken lite bristfällig men samtidigt är publiken nyckfull. Stundtals är stämningen i Globen helt magisk, men när Jigga kör den publikvänliga ”Jigga What, Jigga Who” får man inte de rysningar den låten kan ge om publiken ger allt. Det är ett genomgående tema på konserten. Man ska inte döma en spelning efter publiken men det känns som att de flesta hade stenkoll på WTT, men inte lika stor koll på de ”gamla” grejerna.

Låtmässigt är de dock allra bäst solo. Kanyes ”Gold Digger” lyfter nästan taket på Globen och efter Jiggas ”Dirt off your shoulder” finns det ingen smuts på någons axlar och inga fötter står still.

När folk besöker toaletten ser man hur de springer ut och springer in igen för att inte missa en sekund av den största rapshowen som kommit till Sverige på många år. Hade man behövt besöka toaletten under spelningen hade jag dock rekommenderat att man skulle göra det under Kanye Wests ”auto-tunemedley” på ett par låtar. Efter auto-tunefloppen på Way Out West kändes det oerhört osexigt och faktiskt lite småtråkigt att höra.

Det pågick dock inte särskilt länge och om det var det ”sämsta” på konserten så är det ett tecken på att konserten var riktigt bra. Man märker att Kanye West är en riktig ”showman” och Jay-Z är en riktig rappare. Tillsammans blir det en alldeles lysande rapshow.

Flera gånger fick man rysningar när man fick se hur en riktig rapshow ska se ut. Skivan kan man tycka vad man vill om och även om uttrycket ”de gör sig bäst live” är ganska uttjatat i denna världen så passar det in alldeles utmärkt på Jay-Z & Kanye West. Ett extra stort leende fick jag när Jay-Z avslutade klassikern ”Big Pimpin” med att köra Pimp Cs strålande vers a capella, som en fin hyllning till den bortgångne rapparen.

Showen avslutades givetvis med ”Niggas in Paris” och när jag såg att de kört den låten flertalet gånger på rad på andra konserter trodde jag först att det stod fel. Nu förstår jag varför. Det blev ett sanslöst drag varje gång man drog igång den och de skulle säkert kunna köra den 10 gånger till, med samma drag. Jag fick det till fem gånger när jag försökte räkna. Två fler än vad Oslo fick tydligen. Om det är ett kvitto på hur bra de tycker att publiken är och hur bra de känner sig så kan vi väl konstatera att Jay-Z och Kanye West är minst lika nöjda som det fullsatta Globen denna kväll…

4/5

///Alexander Kihlström