Av Mia Andersson.
Efter Haze spelning på Roskilde är jag inledningsvis tveksam till om den svenska publiken ska kunna överträffa den danska.Ett halvtomt tält på Way Out West möter Angel Haze och hon är likt tidigare reserverad vid start. Snart tar dock den glöd som numer är signifikativ för henne över och snart är det halvtomma tältet istället fullt. I ett rasande tempo spottar hon rader som engagerar publiken. Hennes talang för rap kan sannerligen ingen ignorera med ett fokus som får dig att häpna och ett självsäkert flow som ger rysningar. Det tar inte lång tid förrän hon hoppar ner till publiken och så fort hon får tillfälle tar hon sig också ner dit, där hon hellre tillbringar sin tid än på scenen. Och är det något jag förknippar Angel Haze med är det just hennes sätt att knyta an till sin publik. Faktum är att jag aldrig tidigare upplevt någon som i så stor utsträckning givit så mycket av sig själv till sin publik. Hon tittar verkligen in i ens ögon och vill se sin publik, vill få dem att känna. Haze bjuder publiken på låtar de vill höra, ”Hell could Freeze”, ”No Bueno” och ”New York” men intressant nog även nytt material. Däremot är det när hon kör ”Supreme” och ett tillhörande mellansnack som man får känna på den råa ärlighet och framtidstro bara Haze kan erbjuda.
Allt eftersom de 45 minuter hon står på scen går mot sitt slut blir publiken bara mer och mer euforisk. På avslutningsspåret tar Haze en sista vända ner hos publiken och kramar samtliga vid scenkanten ömsint. Publiken applåderar och skriker vid detta lag högt. Haze har samlat trogna fans och många förstagångslyssnare men alla har en sak gemensamt – alla är sjukt imponerade av henne och hennes spelning.
Text: Mia Andersson
Foto: Dennis Bärlund
