Av Niklas Thander.

Min förutspåelse innan Seattle-duons konsert var att majoriteten av publiken var där för monster-hiten ”Thrift Shop” eller ”Can’t Hold Us”, något som artisterna skulle vara väl medvetna om och därför spela dessa publikmagneter sist. Ack så fel jag hade. Publiken var inte bara stor utan också entusiastisk och verkade ha koll på de flesta låtar som serverades under de 80 minuter konserten varade. Fast det blev ju i och för sig inte så värst många låtar som man kan tro, trots den tilltagna speltiden. Macklemore har nämligen fått för sig att snacka i minst 25 av de minuterna och drar ner tempot rejält när hitsen ger publiken en hög energinivå.

Det är showmanaktigt och tillrättalagt. De vill så gärna framstå som sympatiska, vilket de också lyckas med från gång till gång. Men den något självgoda fasaden känns ibland tom och förpacketerad när Macklemore kör sitt mellansnack, vilket är i princip varenda paus. Det är om Rammstein (som precis avslutat på scenen brevid), hans one night stand i Sverige och kläder (you’re perfectly dressed for a hip hop concert) och efter att ha lånat en paljettröja med axelvaddar från publiken drar ”Thrift Shop” igång. Och jäklar vilken bas, ljudet var överlag enastående. När Macklemore sedan kör brandtal för nykterhet, civilrättsrörelsen och samkönade äktenskap, är det lite för nära predikan och lite för långt för att riktigt tas in. Höjdpunkten kommer i och med ”Can’t Hold Us” där sångaren Ray Dalton kommer in och tar över fullständigt med refrängen. Efter ”Wing$” avslutas det hela med ett förinspelat extranummer, som är lökigt, tjötigt och halvkul, men stora delar av publiken dansar och dansar och dansar och verkar inte riktigt vilja gå hem. För fansen var detta säkert en fantastisk kväll, men för oss andra var det alldeles för ojämnt med många toppar och dalar.

///Niklas Thander