Konsertrecension – Mac Miller live på Malmöfestivalen

Av Mia Andersson.

När jag närmar mig scenkanten försöker jag ignorera publiken som samlas runt omkring mig. En Sofiero-öl passas runt, tandställningar blänker i strålkastarna och en snabb blick utöver människorna ger mig en snittålder på 17 år. Jag är med andra ord pensionär i sammanhanget.

Snart hör man en röst som känns igen och Mac Miller försöker få igång publiken med The Beatles ”Yellow Submarine”. När han äntrar scenen spelas ”Loud” och det blir en skön stämning på Stortorget. Vid detta lag är Miller sådär energisk och sprallig på scen som man känner honom som men snart förstår nog också han vad jag bävade för där innan konsertstart. Detta är en stadsfestival, det är fredag, här har kreti och pleti samlats och kanske inte nödvändigtvis för att man lyssnar på hans musik utan för att någon i skolkorridoren sa att det var där man skulle vara. Miller försöker gång på gång få igång publiken men får föga gensvar på klappningen i ”Man In The Hat”. De verkar knappt känna till Biggie Smalls när han hyllar honom och inte är det många som heller vet vad han pratar om när han nämner K.I.D.S-mixtapet. Men han fortsätter, om än med mindre energi och med hjälp av mer öl, så ger han inte upp och kör mycket mellansnack och hoppar ner bland publiken. Föga förvånande är det ”Knock knock” och hans listetta ”Donald Trump” som får konserten att lyfta mot slutet. Till och med tjejerna bakom mig som enbart raggat på killar hela konserten sjunger nu med. Men låtar som ”Missed Calls” och ”Kool Aid and Frozen Pizza” får inte det gensvar jag trott och inte heller ”Best Day Ever” som bli kvällens mest intima. Jag inser att spelningen hamnar i ett klassiskt dilemma av att Miller, oavsett omständigheterna, faktiskt gör en bra insats men en insats som dessvärre skadas av en skröplig publik. Om jag stänger av allt runtomkring, om jag kör tunnelseende rakt fram mot scenen ser jag ju den talangfulla rappare och artist som jag föll för 2010. När jag tänker på det blir känslan lite som slutrepliken på ett förhållande, för Miller det är inte dig det är fel på, det är oss.