Konsertrecension – Mac Miller live på Malmöfestivalen

Av Mia Andersson.

När jag närmar mig scenkanten försöker jag ignorera publiken som samlas runt omkring mig. En Sofiero-öl passas runt, tandställningar blänker i strålkastarna och en snabb blick utöver människorna ger mig en snittålder på 17 år. Jag är med andra ord pensionär i sammanhanget.

Snart hör man en röst som känns igen och Mac Miller försöker få igång publiken med The Beatles ”Yellow Submarine”. När han äntrar scenen spelas ”Loud” och det blir en skön stämning på Stortorget. Vid detta lag är Miller sådär energisk och sprallig på scen som man känner honom som men snart förstår nog också han vad jag bävade för där innan konsertstart. Detta är en stadsfestival, det är fredag, här har kreti och pleti samlats och kanske inte nödvändigtvis för att man lyssnar på hans musik utan för att någon i skolkorridoren sa att det var där man skulle vara. Miller försöker gång på gång få igång publiken men får föga gensvar på klappningen i ”Man In The Hat”. De verkar knappt känna till Biggie Smalls när han hyllar honom och inte är det många som heller vet vad han pratar om när han nämner K.I.D.S-mixtapet. Men han fortsätter, om än med mindre energi och med hjälp av mer öl, så ger han inte upp och kör mycket mellansnack och hoppar ner bland publiken. Föga förvånande är det ”Knock knock” och hans listetta ”Donald Trump” som får konserten att lyfta mot slutet. Till och med tjejerna bakom mig som enbart raggat på killar hela konserten sjunger nu med. Men låtar som ”Missed Calls” och ”Kool Aid and Frozen Pizza” får inte det gensvar jag trott och inte heller ”Best Day Ever” som bli kvällens mest intima. Jag inser att spelningen hamnar i ett klassiskt dilemma av att Miller, oavsett omständigheterna, faktiskt gör en bra insats men en insats som dessvärre skadas av en skröplig publik. Om jag stänger av allt runtomkring, om jag kör tunnelseende rakt fram mot scenen ser jag ju den talangfulla rappare och artist som jag föll för 2010. När jag tänker på det blir känslan lite som slutrepliken på ett förhållande, för Miller det är inte dig det är fel på, det är oss.

Text: Mia Andersson

Foto: Dennis Bärlund

Av Özgür Kurtoǧlu.

”Mickey 17”, Filmstaden (7 mars)

Tävla om biobiljetter, bok och presentkort här!

Det tog Edward Ashton sju år att skriva novellen ”Mickey 17”, men sålde filmrättigheterna innan boken ens publicerats. Tre år senare är det snart premiär med Robert Pattinson i huvudrollen och regi av Bong Joon-ho: vinnare av Oscars för Bästa Film, Bästa Regissör och Bästa Originalmanus med ”Parasite”.

”Sinners”, Filmstaden (18 april)

I sin första film sedan 2018 som inte är om Black Panther provar Ryan Coogler något helt annorlunda, och betydligt mörkare än han brukar. ”Sinners” är en skräckfilm rakt igenom, om tvillingbröder (Michael B Jordan i bägge roller) som återvänder till sin hemstad och möts av en ondska de aldrig tidigare sett. Musik av Ludwig Göransson.

”Mission: Impossible – The Final Reckoning”, Filmstaden (23 maj)

För varje ny Mission: Impossible känns det som att Tom Cruise aktivt försöker hitta dödligare situationer att ta sig ur. Det har ryktats om att The Final Reckoning är det sista omöjliga uppdraget, så det innehåller garanterat några av de mest häpnadsväckande actionscenerna som någonsin har filmats.

”28 Years Later”, Filmstaden (20 juni)

En av de senaste årens mest överraskande filmnyheter var inte bara att ”28 Days Later” skulle få en till uppföljare. ”28 Years Later” skulle dessutom regisseras av Danny Boyle och skrivas av Alex Garland, som regisserade respektive skrev den första filmen som numera anses vara en sann skräckklassiker.

”F1”, Filmstaden (27 juni)

I princip varenda stor filmstudio i USA var med och budade om rättigheterna till en länge obetitlad film med Brad Pitt i huvudrollen och som producent. Det visade sig vara en film om Formula 1, officiellt backad av F1, och med titeln ”F1”, där Pitt spelar en gammal F1-förare som blir mentor till en ny talang, spelad av Damson Idris.

Obetitlad komedi från pgLang och Park County via Paramount Pictures (4 juli)

Trey Parker och Matt Stone, grundarna av South Park, jobbar på en film med Dave Free och Kendrick Lamar, om om en slav-skådespelare som har praktik på ett levande museum, som upptäcker att hans förfäder ägdes av hans flickväns förfäder. Tänkt premiärdag 4 juli, USA:s nationaldag. Det låter…spännande.

”Superman”, Filmstaden (11 juli)

Att DC Extended Universe läggs ner och blir DC Universe betyder såklart också nya filmer med nya skådespelare från världen där Batman och Superman håller hus. Det har viskats och skvallrats massor om James Gunns ”Superman” och det allra mesta har varit positivt, trots väldigt höga förväntningar.

”The Fantastic Four: First Steps”, Filmstaden (25 juli)

Det gick inte tillräckligt bra när filmerna med Jessica Alba och Chris Evans släpptes för 20 år sedan. Det gick direkt dåligt när den med Miles Teller och Michael B Jordan släpptes för 20 år sedan. Det är fullt förståeligt att Marvel varit försiktiga med att introducera Fantastic Four in i MCU. I sommar är det dags.

”Wake Up Dead Man: A Knives Out Mystery”, Netflix (TBD)

Daniel Craig ville undvika att fastna i en och samma roll efter att ha spelat James Bond i 15 år. Men så fick han en roll av Rian Johnson som en briljant detektiv från den amerikanska södern. Efter premiären av ”Knives Out” var han enligt egen utsago redo att spela Detective Benoit Blanc för alltid.

”EDDIE”, Netflix (TBD)

För första gången i sin långa och smått mytomspunna karriär blickar den levande legendaren Eddie Murphy tillbaka på allt han åstadkommit, och vad som fortfarande väntar och komma skall. Till slutet av året kommer en dokumentär på Netflix som går igenom hans 50 år som komiker, musiker, och skådespelare.