”Det är så här afrobeats ska upplevas”.
Jag besökte mig själv som 15-åring i lördags kväll. Senast jag befann mig på Avicii Arena, i B-sektionens entré 24, var 2013. Då var jag dödskär i Justin Bieber och lycklig över att för första gången få se honom live. Nu kände jag så igen. Mitt 24-åriga hjärta värker och bultar fortfarande, fast denna gång för Burna Boy.
Efter en och en halvtimmes väntan händer det äntligen. Bandet kommer in, körsångarna tar plats och den röda scenen lyses upp. Publiken jublar. Trummorna pulserar i hela arenan. Men var är Burna? Plötsligt tänds en strålkastare och där står han. The African Giant. Redo för Norden i vinterjacka, vinterkängor och solglasögon.
Från att den första tonen tas i inledande ”Science” ger Burna och bandet allt. Det är eld och rök och fyrverkerier och allt på en gång. ”Love, Damini” släpptes på hans födelsedag i somras och man får en känsla av att den tillhörande turnén är ett enda stort firande. Kvällens konsert är en stor födelsedagsfest och vi är alla inbjudna. Festens värd är generös och delar gärna med sig av sig själv. Och han är komplex. Vi får den självsäkra Burna, den blyga Burna, den energiska Burna och den sårbara Burna. Men allra mest får vi den lekfulla Burna. Oj, vad han har kul! Hans bländande leende syns ända ner till de bakre raderna i arenan. Och det smittar av sig. Publiken sjunger snart med i varenda låt.
Under den 90 minuter långa konserten infinner sig de bästa stunderna när hans stora röst får utrymme. Jag är ingen balladälskare men för Burna Boy gör jag ett undantag. Det är då hans röst fyller hela arenan. Det är i de lugnare låtarna han glänser och vågar visa sig sårbar. Det är också i den lugna a capella-inledningen av ”Toni-Ann Singh” som solglasögonen äntligen åker av. De stora påsarna under ögonen avslöjar det hårda turnélivet. Men han är proffs nog att inte låta det påverka sin prestation. Tvärtom. Han ger allt och hela Avicii Arena tar tacksamt emot.
Amapiano-medleyt i mitten med ”Sponono”, ”Sungba” och ”Yaba Buluku” får arenan att vibrera i takt till de tunga basgångarna. Burna flyger fram och tillbaka över scenen med sina originella danssteg. Och bandet och körsångarna dansar med samtidigt som de framför låtarna både fantastiskt och felfritt. Det är så här afrobeats ska upplevas. Extra fint blir det under publikfavoriten ”Killin Dem” när Burna omringas av slagverkarna i en dans. Det känns nästan spirituellt, som en ritual, och som att han knyter an till sin stora förebild Fela Kuti.
Konsertens kanske mest sårbara ögonblick är när han för första gången framför ”Alone”, ur soundtracket till nya “Black Panther”-filmen. Innan han börjar sjunga ursäktar han sig med att inte ha övat tillräckligt på låten. Men det hade han inte behövt göra. Han får hela publiken att sjunga med i refrängen och lysa upp arenan med sina mobiler. Publiken är tagen, men mest berörd är nog Burna Boy själv.
Konserten slutar i en kvarts allsång. Först ut är allas vår älskade ”On the Low”. Den följs av nya publikfavoriten ”It’s Plenty” som värmer upp allas röster inför ”Ye”. Här sänker Burna mikrofonen och blir gästartist på sin egen spelning. Precis när alla tror att konserten är slut spelas Toni Braxton-samplingen i ”Last Last”. Avicii Arena är vid det här laget i extas. Tjejen bakom mig ropar ”vill du gifta dig med mig” om och om igen och kompisgänget framför har alla ringt någon på FaceTime för att dela med sig av ögonblicket. Och jag hör mig själv säga ”bye bye to the love of my life” medans tårarna rinner. Kanske är jag girig, men jag behöver minst tre timmar till av Burna Boy. Så bra är det.
Bästa låt: ”Pree Me”, ”Alone”, Amapiano-medleyt, ”On The Low” och ”Last Last”.
Publiken: I extas.
Detta minns vi: Att Burna Boy öppnade sig och visade sin sårbara sida.
/ Stella Svärd
Foto: Amanda Dahl
